Bättre sent än aldrig

Ledare Artikeln publicerades

Undrens tid är ännu inte förbi. Regeringen har bestämt sig för att gå fram med ett förslag om en ny brottsrubricering, blåljussabotage, för den som attackerar eller stör ambulanspersonal, räddningspersonal och poliser när de rycker ut.

Foto: Johan Nilsson/TT

Brottsrubriceringen innefattar hot och våld, stöld och skadegörelse samt någonting som kallas ”annan otillbörlig åtgärd”. Det sistnämnda är en bred kategori som enligt justitieminister Morgan Johansson sträcker sig från blockerande av utryckningsfordons väg till sprängningar invid polisstationer.

Normalgraden av blåljussabotage kommer att ge maximalt fyra års fängelse, den grova varianten som minst två års fängelse och som mest livstid. Regeringen vill även höja straffet för grovt våld eller hot mot tjänsteman: den lägsta påföljden går från ett halvår till ett år och den högsta från fyra år till sex år i fängelse.

Något slags insats för att förbättra blåljuspersonalens allt sämre arbetssituation har förstås varit nödvändig ett längre tag nu och Moderaterna har helt rätt i sin kritik att regeringen tagit alldeles för lång tid på sig. Sent är visserligen bättre än aldrig men man kan på goda grunder undra varför resoluta åtgärder inte vidtagits tidigare.

Det är ju inte så att polis, ambulans och räddningstjänst börjat möta en fientlig och odräglig vardag på senare tid eller så att problemen varit okända. Det rör sig tvärtom om en utveckling som pågått i flera år och uppmärksammats i åtskilliga mediala sammanhang. Socialdemokraterna och Miljöpartiet kan inte direkt sägas ha varit framom främsta linjen i den frågan, eller för den delen vad gäller brott och straff överlag. De har i hög grad förhållit sig passivt eller reaktivt till den tilltagande kriminaliteten istället för att visa framåtblickande initiativ- och handlingskraft. Bakom detta skymtar ideologiska låsningar där överslätande resonemang om socioekonomiska faktorer och brottslingar som offer spelat en central roll.

Mot bakgrund av den långa kriminalpolitiska försumligheten framstår Stefan Löfvens nyliga uttalande om att han ”brukar säga att vi ska vara tuffa mot brotten men också mot brottens orsaker” som ihåligt och lätt surrealistiskt.

Till det kommer att regeringen inte sällan gjort märkliga och felaktiga prioriteringar i brottsbekämpningen. Här kan nämnas till exempel den missriktade och integritetshotande strävan efter alltmer övervakning, liksom de närmast drakoniska straffsatserna för svarthandel med hyreskontrakt, som skall kunna ge upp emot hela fyra år bakom lås och bom.

Brottsrubriceringen blåljussabotage är till skillnad från sådana missgrepp ett välbehövligt steg i rätt riktning. Men inte heller på den fronten är regeringens handlande tillfyllest, givet att straffet för våld eller hot mot tjänsteman av normalgraden inte skärps jämte påföljden för den grova varianten av brottet. Ytterligare uppstramning måste alltså till för att beskydda den blåljuspersonal vi alla är beroende av för vår hälsa och säkerhet.