Besegrad efter ett ömkligt liv

Ledare Artikeln publicerades

Stig Berglings död river inte upp några större sår i den svenska folksjälen. I många andra länder skulle en förrädare som sålt ut försvarshemligheter bli hatad. I Sverige verkar Bergling mest ha mötts med oförståelse och kanske vämjelse.

Till del beror det nog på att vi som folk inte genomlevt något krig i modern tid och att många av oss därför har svårt att göra oss en föreställning om vilka följder hans förräderi hade kunnat få i lidande om det kalla kriget hade blivit varmt. Men lika mycket kan det bero på hans personlighet som mer inbjöd till medlidande än till hat.
Bergling var inte den storspion han själv, och delar av media, gärna befordrade honom till. Han blev aldrig ens egentligen rekryterad, utan fick själv söka sig till främmande makts agenter. Hans utsvävande liv gjorde honom inte till någon person som en underrättelsetjänst ville ha på lönelistan.

Däremot var informationen han besatt genom tjänst både på Säpo och i Försvarsmakten så pass matnyttig att den sovjetiska underrättelsetjänsten knappast kunde säga nej. Några idealistiska motiv för sitt spioneri förefaller Bergling inte ha haft. På 90-talet gick han med i Vänsterpartiet, som till synes inte hade något problem att acceptera honom som kamrat. Men om det skulle signalera en ideologisk grund för hans brott kan det nog antas ha varit en efterhandskonstruktion.
Den röda tråden i Berglings liv var snarare jakten på att få vara någon, att stå i centrum. Driften gjorde med tiden att han blev duktig på att manipulera delar av media med olika tilltag. 2009 berättade han plötsligt att det funnits ännu en läcka i Säpo, och att han själv bara var en underhuggare. Myten lär överleva Bergling med många år.
De sista tio åren av sitt liv levde Bergling svårt sjuk och med stor omsorg från det samhälle han en gång förrådde. Kanske var det mer rätt än det låter. Det innebär ju att förrädaren inte bara avslöjades och dömdes. Han besegrades också moraliskt.
Mathias Bred