torsdag 23 februari 2012
torsdag 23 februari 2012
Ledare 2012-01-25 | Uppdaterad 2012-01-24
Den offentliga makten utövas under lagarna, som regeringsformen stadgar. Just därför är viltvårdsdelegationen en främmande fågel i en offentlig myndighetsutövning som är intimt förknippad med saklighet och opartiskhet.
För även om uppdraget är statligt, varje delegationen sorterar under sin respektive länsstyrelse med landshövdingen som ordförande, representerar ledamöterna uttryckligen olika särintressen.
Samtidigt är det inte ovanligt med partssammansatta organ i Sverige. Det är så lönerna sätts på arbetsmarknaden och det är facket och arbetsgivarna som dömer i Arbetsdomstolen.
Den som letar konflikter och motstridigheter i sådana modeller behöver inte anstränga sig alltför hårt. Som när statsvetaren Simon Matti, forskare vid Luleå tekniska universitet, pekar på att jaktintresset är överrepresenterat i viltvårdsdelegationerna. Detta mot bakgrund av att många politiker som valts in också är jägare.
I delegationerna finns fem ledamöter som är politiska företrädare, utsedda på förslag av landstinget. En ledamot utses också av polismyndigheten i länet och ska ha särskild kunskap i frågor om trafiksäkerhet och illegal jakt. Utöver det ska det finnas en ledamot för vart och ett av följande intressen; jakt och viltvård, naturvård, friluftsliv, ägare och brukare av jordbruksmark, lokalt näringsliv och turism samt skogsnäring. Dessa utses efter förslag av den eller de berörda intresseorganisationerna i länet.
I Kronoberg ingår exempelvis Martin Wikerstål, tidigare vänsterpolitiker i Växjö. Men här är han inte invald på politiskt mandat, utan som representant (ersättare) för jakt- och viltvårdsintresset. I delegationen sitter också Nils Posse, men inte som representant för markägarintresset utan som moderat politiker.
Med Mattis definition av representativitet skulle exempelvis miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin vara olämplig som ledamot, då han tagit jägarexamen. Att vara jägare innebär inte med automatik att man ansluter sig till en viss syn på exempelvis rovdjur.
De politiker som är valda svarar dessutom gentemot sitt partis uppfattning i viltvårdsfrågor. Den som avviker i allt för hög utsträckning från partilinjen lär heller inte få ett förnyat mandat. I förlängningen är systemet självreglerande och kritiken därför missvisande.
Utrymmet till påverkan ska heller inte överdrivas. I uppdraget ligger främst att genomföra en redan beslutad rovdjurspolitik. Delegationerna lyder också under beredningstvång, vilket innebär att förslagens konsekvenser tydliggörs.
Är det då ett problem att människor med kunskap, intresse och engagemang för viltvårdsfrågor, som ofta kommer av erfarenheter av jakt, ingår i en viltvårdsdelegation?
Mattis lösning är att landstingen ska undvika ledamöter som frivilligt ställer upp som kandidater. Det är väl sällan eller aldrig kompetens brukar anses som ett problem i myndighetsutövning. Intressant nog, i detta fall, en uppfattning som förfäktas av en statsvetare.
Det uppstår alltid frågor om intresseviktning i partssammansatta grupper. Men till bilden hör att utgångspunkten är dialog, samsyn och enighet. I den andan har viltvårdsdelegationerna också inneburit ett kliv framåt för ett lokalt och regionalt ansvarstagande.
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (46 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
