Bidragsrekord ej för evigt

Ledare

Socialdemokraterna bör lära av historien.

Foto: Adam Ihse/TT

Det var upplyftande läsning som SCB presenterade i veckan. Rekordfå personer lever på bidrag. År 2017 sjönk andelen med 3,6 procent. Totalt levde 768 740 personer, motsvarande 13,3 procent av befolkningen, på sociala ersättningar och bidrag. Det är den lägsta andelen sedan år 1990.

Den sortens siffror är enkel – och populär – att göra politiska poänger av. Och mycket riktigt dröjde det inte länge förrän Socialdemokraterna delade en bild på Twitter med en graf över utvecklingen från år 2008 till 2018. Poängen var tydlig: Andelen som behöver bidrag är lägre nu än under Alliansens år – för när socialdemokratin styr Sverige kommer fler i arbete.

Att 2008 var året med den värsta globala finanskrisen sedan den stora depressionen på 1930-talet – och att alliansregeringens åtstramningar och jobbskatteavdrag gjorde att Sverige trots allt föll betydligt mindre än andra länder – har naturligtvis ingenting med saken att göra. Det har inte heller det faktum att svensk liksom europeisk ekonomi går på högvarv just nu. Få förvånas nog av att politiker i alla partier gärna tar åt sig äran för det som går bra, och skjuter från sig ansvaret för det som går dåligt. För att kunna göra en riktig analys behöver man dock vara något mer hederlig – och ha ett något längre perspektiv.

Det svenska samhället har länge präglats av religiöst, kulturellt och ekonomiskt betingade normer om individuellt ansvarstagande och stark arbetsmoral. Det historiskt kalla klimatet och den lutherska reformationen på 1500-talet är två anledningar till detta. När omfattande offentlig välfärd utlovades i utbyte mot höga skatter i början av 1900-talet fungerade systemet därför inledningsvis väl. Normerna kring hushållning och ansvarstagande i kombination med den stora välståndsökning som följde av finansminister Johan August Gripenstedts liberala reformer på 1860-talet gjorde det möjligt att ersätta de frivilliga sammanslutningarna med allmänna bidrag och försäkringar. Man överutnyttjade inte systemen.

Så småningom anpassades normerna. I undersökningen World Values Survey 1981–84 svarade nästan 82 procent av svenskarna att det aldrig är försvarbart att ta offentliga förmåner som man inte har rätt till i anspråk. I samma undersökning 1999–2004 gav endast 55 procent samma svar. Det är till stor del en effekt av socialdemokratisk socialpolitik. Den uppsvullna välfärdsstaten var starkt bidragande till 1990-talskrisen – men i stället för att genomföra nödvändiga förändringar gjordes endast smärre justeringar av omfattningen.

Det är det långa perspektiv i vilket statistiken om bidrag bör ses. För att andelen personer som försörjs av det offentliga ska fortsätta att minska behöver systemen främja arbete, hushållning och ansvarstagande. Det måste löna sig att arbeta, men också uppmuntras att ta hand om varandra. Dagens högkonjunktur som gör att fler automatiskt får arbete kommer inte att vara för evigt. I stället för att genomföra nödvändiga reformer på arbetsmarknad och i bidragssystem har regeringen eldat på ekonomin med skattepengar. Arbetslösheten i Sverige må fortsätta att sjunka – men bland utomeuropeiskt födda fortsätter den att öka. Den utvecklingen kommer att bli än värre när det ekonomiska läget försämras.

Om Socialdemokraterna verkligen vill vara de som får fler i arbete och färre i bidrag är ett hett tips att se till och lära av historien. Det finns dock en överhängande risk att svaret inte är vad partiet önskar sig.