Bilbrändernas högsäsong
Liksom skjutningarna och sprängningarna har bilbränderna kommit att kantas av avtrubbning och normalisering. Uppgifter om att bilar brinner någonstans i Sverige väcker inga starka reaktioner hos dem som inte är omedelbart berörda. Stockholmspolisens presstalesperson Ola Österling har konstaterat att ”Det brinner bilar i princip varje dag i Region Stockholm”. Bilbränder är med andra ord vardagsmat.
För dem som direkt påverkas av den planlösa förstörelsen är det givetvis en annan historia, på samma sätt som med dem som upplever skottlossningar och explosioner. Att förlora sin bil kan vara en personlig katastrof, särskilt om man saknar försäkring eller om den försäkring man har inte räcker till. Bilbränderna anläggs ju mestadels i segregerade och ekonomiskt utsatta områden och går därmed ut över resurssvaga grupper.
Vad som för den genomsnittliga tidningsläsaren är en kort och abstrakt notis är för den drabbade en ytterst konkret händelse som i värsta fall får livsförändrande konsekvenser. Om inte annat handlar det om en traumatisk erfarenhet som är gravt kränkande och kan lämna djupa spår i form av otrygghet och rädsla.
Som så ofta i Sverige är det dock vanligen förövarna som hamnar i rampljuset, inte brottsoffren. Förövare som många är angelägna om att förstå sig på, ibland på ett närmast apologetiskt vis. För att citera en forskare vid Malmö universitet som i slutet av juni uttalade sig i Expressen: ”Jag tror definitivt att det här är ungdomar som inte hittat sin plats i samhället. Som känner av att de inte accepteras, att klimatet har hårdnat och att de ständigt blir sedda som ’de andra’. Bilbränder är inte bara ett sätt att visa sitt missnöje utan ett sätt att visa att man är frustrerad, förtvivlad och förbannad”.
Misstanken att det rör sig om ungdomar som rätt och slätt tycker det är kul eller häftigt att det händer någonting dramatiskt i sommarstiltjen ligger förstås minst lika nära till hands.
Alldeles oavsett varför bilarna brinner är det höggradigt besvärande att missdådarna ställs i centrum på bekostnad av dem som får sin vardag slagen i spillror då deras bilar går upp i rök. Och som om det vill sig illa inte helt sonika kan ge sig iväg och köpa nya, eftersom de inte har råd med det. Eller för den delen på bekostnad av dem som lever i ständig fruktan för att deras egendom skall brinna upp nästa gång det okynneseldas där de bor.
Till skillnad från skollovet och semestern är högsäsongen för bilbränder en tragisk sida av sommaren. I synnerhet med tanke på att det lidande den för med sig tenderar att osynliggöras och slätas över – ett förhållningssätt som innebär att de skötsamma och laglydiga människor som får sina bilar uppbrända blir föremål för en dubbel orättvisa.
