Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
tisdag 21 maj 2013
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
tisdag 21 maj 2013
Ledare 2009-04-15 | Uppdaterad 2009-04-14
För bara något år sedan betraktades bolaget Sekabs planerade etanolprojekt i Tanzania med förväntan.
Det skulle ge tillgång till ett förnyelsebart drivmedel och dessutom skapa tillväxt i ett traditionellt biståndsmottagarland. Nu växer kritiken. Få ser numera på etanol som något ersättningsbränsle och miljövinsterna med spriten diskuteras allt mer intensivt. Kritiken mot exportsatsningar i det som förenklat kallas tredje världen påminner visserligen om 1970-talets retorik då "multinationella investeringar" i utvecklingsländer var av ondo.
Men även den som ser en exportpotential för tredje världens bönder på avreglerade marknader bör nog ställa sig frågan om framtiden för u-världen ligger i ett bränsle som i-världen ser på med allt större skepsis. När Sekab förhandlar med Sida om statliga pengar för att finansiera etanolproduktion i Afrika måste också vänner av biståndet protestera. Ett bistånd som gör nytta och får stöd kan inte utgöra stöd för olika riskprojekt - även om ordet förnyelsebart är stämplat över hela satsningen.
Intressant nog är det heller inget vanligt svenskt bolag som drömmer om etanolproduktion i Afrika. Bakom Sekab står tre kommunala energiföretag, från Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik. Som allstå engagerar sig på en annan kontinent. Det är knappast att driva en sedvanlig kommunal affärsverksamhet, utan det är att ta risker som stiftarna av kommunallagen aldrig kunde drömma om att ett av folkvalda kontrollerat bolag någon gång skulle göra. Och därför, bara därför, är det tillåtet.
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
