Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Ledare 2009-01-05 | Uppdaterad 2009-01-04
För närvarande diskuteras det vem som bär skulden för situationen på Gaza-remsan; Hamas eller Israel. När skuldfrågorna ändå lyfts fram finns det anledning att också peka på omvärldens roll och då inte minst Sveriges.
Den svenske utrikesministern är nu på plats för att försöka få till stånd en vapenvila, samme Carl Bildt som för drygt ett år sedan meddelade att biståndet till den palestinska myndigheten skulle öka med 90 miljoner kronor. Sverige har bidragit med närmare 1,4 miljarder kronor till den palestinska administrationen under de senaste två åren.
I samband med det beskedet om de höjda anslagen passade han också på att förklara att en fortsatt isolering av Gaza är kontraproduktiv och främjar extremism. De raketanfall som utgår från den palestinska landremsan bär mycket riktigt desperationens tecken. I höstas besökte jag själv Sderot, en stad i närheten av Gaza, som drabbats hårt av raketregnet. I lekparkerna är skyddsrummen målade i glada färger. Bredvid busshållplatserna står cementbunkrar. Slarvigt nedklottrat på vad som skulle kunna vara ett uttjänt avloppsrör står det Jerusalem på arabiska. Just detta rör blev till en Qassam-raket, som föll ned i närheten av staden. Nu ligger den bland andra raketer på baksidan av stadens polisstation.
När Hamas tog makten i Gaza 2007 dubblerades antalet raketanfall snart. De senaste två åren har över fyra tusen raketer skickats mot Israel. Många av dem ger ett primitivt intryck och är också bara farliga vid direkt träff. Men under senare år har raketerna utvecklats, går länge och kan bära sprängmedel. Det är med hjälp av produkter från Gazas huvudsakliga näring, jordbruket, som mycket av materialet kommer ifrån. Bränsleblandningen i raketerna kommer från gödningsmedel och socker. Med dessa vapen har Hamas och andra militanta grupper i Gaza satt skräck i Israels befolkning. Målet har hela tiden varit civilbefolkningen i närområdet i första hand och inte den israeliska militären.
Det var bara en tidsfråga innan reaktionen från Israel skulle komma. En inte helt orimlig tolkning är att det stundande valet i Israel spelat in. Avgående premiärministern Ehud Olmert vill kratta gången för den nya Kadima-ledaren Tzipi Livni. Efter valet hade en offensiv lika gärna kunnat handla om ett infriat vallöfte från Likud. I skottlinjen står nu istället den palestinska civilbefolkningen utan möjlighet att fly. Det är självfallet en humanitär katastrof. Men märk väl att det är samma civilbefolkning som röstat fram extremistiska Hamas till makten.
Krig kostar inte bara i lidande och i människoliv. Det finns en ekonomisk verklighet att ta hänsyn till också. Det västvärlden och en rad arabiska stater ser som hjälp och stöd för att bygga upp det palestinska självstyret är också ett stöd till Israel, som i och med det slipper ta det fulla ekonomiska ansvaret för ockuperade Västbanken. Det internationella biståndet kan mycket väl ses som en respirator för konflikten.
Här bär EU ett stort ansvar mot bakgrund av sin dominerande roll som finansiär av den palestinska myndigheten. Till detta kan läggas en rad andra utomstående faktorer. Som att USA för ett och ett halvt år sedan bestämde sig för att öka sitt bidrag till den israeliska militären med 25 procent. Stödet uppgick förra året till över tre miljarder dollar. Beslutet inbegrep en tioårsperiod, vilket omsatt i svenska kronor innebär ett stöd på över 200 miljarder kronor.
En fråga Carl Bildt bör ställa sig är om Sverige, EU och USA tillsammans bidrar till att institutionalisera konflikten med biståndsmedel. Då finns det också andra länder och ledare att tala med.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA