Annons

Björklunds blick mot Björklund

Om uppgifterna i gårdagens Expressen stämmer ser det mörkt ut för den så kallade Alliansen. Liberalernas partiledare Jan Björklund spanar i det tysta mot den slingerstig som leder till en samverkan med Socialdemokraterna. Partisekreterare Maria Arnholm är ute i partidistrikten och propagerar för detta drag.
Ledare • Publicerad 9 november 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Björklunds bevekelsegrunder sägs vara av tämligen krasst slag. De handlar nämligen uteslutande om Jan Björklund. Sedan han blev partiledare har han inte riktigt fått till något bra valresultat och han har suttit så länge att alla vet att det börjar bli dags att lämna. Men det har han ingen lust med. I alla fall inte innan han fått sitta i en regering igen. Och han vill inte vara den liberale partiledare som går till historien som den som föll till föga (med liberala mått mätt) och godtog passivt stöd från Sverigedemokraterna.

Men en regering med Socialdemokraterna (och Centern), det vore en annan sak. Man skulle unna räcka lång näsa åt Sverigedemokraterna och hyllas av den liberala pressen. Samtidigt skulle Björklund själv kunna peka på en statsrådspost åt sig och därmed göra det oerhört svårt för någon att försöka avsätta honom från partiledarposten.

Annons

Men här måste man resa ett ganska stort frågetecken. Skulle alltså ett sådant alternativ vara en bättre lösning än att stödja Moderaterna? Skulle det inte vara ett problem för eftermälet om Björklunds agerande satte punkt för partiets existens i Sveriges riksdag? För det är ju med all sannolikhet det som kommer att bli det direkta resultatet 2022 av ett blockbyte. Vad spelar det i det avseendet för roll för Björklund om han har hunnit sitta som statsråd i fyra år till under sin karriär? Hur kommer ett sådant agerande inte att ses som ett gigantiskt egoistiskt svek av den liberala eftervärlden? Redan under denna mandatperiod kommer han dagligen att möta blickarna hos partivännerna i riksdagen, de vars öden han har beseglat och som har fyra år på sig att hitta nya jobb.

”Ja, men jag hade faktiskt lovat mina barn att inte gynna Sverigedemokraterna på något sätt”, kanske han säger. Partivännernas svar är ju i så falla att inte har begärt mandat av sina barn. Han har begärt – och fått – mandat av dem och alla partiets väljare. Hamnar han i alltför svår samvetsnöd är det bara att avgå.

Det är en uppmaning som för övrigt bredare delar av borgerligheten har anledning att skriva under. Det är förstås värst för Liberalerna som kommer att upphöra som relevant politiskt parti, men borgerligheten i stort riskerar att förlora fyra år – och det direkt efter att decemberöverenskommelsen körde sönder den förra mandatperioden. Att det blir Socialdemokraterna som får hantera en kommande lågkonjunktur och enorma integrationskostnader fram till 2022 är en ganska klen tröst.

Fredrik HaageSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons