Björntjänst i skolan

Ledare Artikeln publicerades

När författaren och föreläsaren Simon Sinek besökte intervjuprogrammet Inside Quest för ganska exakt ett år sedan berättade han att frågan om hur man skall förstå den så kallade milleniegenerationen är den vanligaste som han får av företagsledare och personalansvariga runt om i världen.

Generationen består av dem som är födda tidigt 1980-tal till tidigt 2000-tal och har i flera undersökningar världen över visat sig vara mer drabbad av stress och ångest än tidigare generationer. Även regeringen har uppmärksammat denna tråkiga trend och har därför beslutat att halvera antalet nationella prov i gymnasiet nästa år. De inledande proven i matematik, svenska och engelska skall tas bort för att minska stressen för eleverna. Det kan för all del vara välment, men visar att regeringen inte alls förstår problemet.

Foto: Fredrik Sandberg / TT

Ungdomarna i milleniegenerationen har sedan barnsben fått höra av sina föräldrar att de är speciella och att de kan bli och få precis vad de vill i livet – bara för att de vill det. I sociala medier följer de jämnåriga personer med makalösa framgångshistorier, vilka snarare visar upp belöningarna än det hårda arbetet som ligger bakom dem. Och dopaminkickarna från den ständiga uppkopplingen har gjort deras tålamod så gott som obefintligt.

I sin intervju framhåller Simon Sinek den diskrepans som detta skapar mellan livsförväntningar och den faktiska verkligheten. När dessa ungdomar går ut i vuxenlivet – till exempel på en arbetsplats – raseras deras världsbild. De är inte speciella. Deras föräldrar kan inte ordna en befordran genom att tala med chefen. De kan faktiskt inte bli och få precis vad de vill bara för att de vill det. Plötsligt upptäcker de att de saker som verkligen spelar roll– som arbetstillfredsställelse och meningsfullhet – tar tid att uppnå.

Den unga publiken i klippet växlar mellan att skratta högt och att nicka bekymrat. Igenkänningen bland dem som själva tillhör milleniegenerationen är uppenbarligen hög. Diskrepansen mellan livsdrömmarna och den krassa verkligheten är ett reellt problem för dagens ungdomar. I svensk kontext behöver vi dessutom lägga till vår skola som ett alldeles särskilt problem.

Sveriges postmoderna kunskapssyn och pedagogiska experiment med fokus på självinlärning gör svenska barn och ungdomar ännu mer förvirrade. Hjärnforskaren Martin Ingvar har beskrivit det på följande vis: ”Frånvaron av förväntningar hemifrån i kombination med en skola som ger otydliga signaler leder fel. Om eleven inte förstår vad som förväntas när det gäller prestationer eller utveckling riskerar varje form av bedömning att uppfattas som en kränkning och varje uppgift att bli en stressfaktor. Att ha en känsla av att värderas utifrån kriterier som man inte förstår framkallar en destruktiv stress.” Även när svenska skolungdomar själva får beskriva sin stress tar de upp just de otydliga målen som en viktig orsak.

Milleniegenerationen har stor vilja och stora drömmar, och behovet av kunskap och prestation när dessa skall införlivas i vuxenlivet kommer inte att bli mindre. Att halvera antalet nationella prov – när det som dessa elever främst behöver är faktisk kunskap, tydliga krav och bättre vägledning – är att göra eleverna en stor björntjänst.