Blott Sverige...eller?

Ledare Artikeln publicerades
Problematiska hällristningar i Tanum
Foto:FREDRIK SANDBERG / TT
Problematiska hällristningar i Tanum

Sverige skall alltså inte nominera några förslag på vårt immateriella kulturarv att sättas upp på Unescos internationella listor. Man väljer att strunta i de förslag över svenska traditioner som Institutet för språk och folkminnen samlat in.

Det låter misstänkt svenskt och svenskare blir det när statssekreteraren på kulturdepartementet Per Ohlsson Fridh förklarar: ”Det är ganska många gånger problematiskt att hävda att ett visst kulturarv eller en viss tradition skulle vara viktigare eller ha större betydelse än en annan. Det tycker vi, i nuläget, att det inte finns anledning att göra.”

”i nuläget”. Bara det…

Man frågar sig hur denna kultursyn försvaras i sin logiska förlängning. De historiska platser som UNESCO har valt ut som världsarvsskyddade, såsom Visby ringmur och Tanums hällristningar, varför är de mindre problematiska om man nu inte gillar hierarkier? UNESCO ansåg att hällristningarna utgjorde ”bronsålderskonst av högsta kvalitet”.

Högsta kvalitet. Alltså högre än annat som är av lägre kvalitet. En hierarki.

Tycker man på fullt allvar att svenska staten inte skall erkänna några hierarkier bland kulturyttringar, då har man i konsekvensens namn underkänt det mesta av det UNESCO håller på med. Det följdriktiga är att Sverige ber att få sina kulturarv avförda från UNESCOs lista. I toleransens och anti-kulturimperialismens namn, vilket ju är bottenessensen.

Den som tror att beslutet att hålla inne med nomineringar av traditioner är någon slags olycksfall i arbetet eller departementalt slarv har anledning att stålsätta sig; detta sitter grundmurat i ideologi.

Många har irriterat sig över att en barnprogramledare blev kulturminister. Men att fästa sig vid Alice Bah Kuhnke är att stanna vid ytan. Det ”problematiska”, för att använda Fridhs språkbruk, är att det var hennes parti, Miljöpartiet, som tilldelades kulturdepartementet. Därmed prisgavs svensk kulturpolitik åt den extremistiska kultursyn som Fridh ger uttryck åt; en virrig blandning av relativism och identitetspolitik som kommit att bli Miljöpartiets prägel över lag, men som får ett särskilt tydligt utlopp just i kulturfrågor.

Identitetsångest är vår arvedel.