Böneutropens gräns

Ledare

Låt oss vara ärliga om detta om böneutrop på Dalbo i Växjö. Laddningen i frågan har rätt lite att göra med att det kanske kommer att byggas en ”riktig” moské på platsen om några år. Eller vilka som betalar. Det är inte det som får det att hetta till. Det handlar om utropen som sådana.

Foto: Lars-Goran Rydqvist

Många – etniska svenskar – vill inte bara slippa höra utropen, de vill slippa höra talas om att de förekommer. Detsamma gäller gissningsvis ett antal kristna flyktingar från Mellanöstern.

Stiftelsen Växjös muslimer som ansökt om tillstånd för böneutrop försäkrar att de två gånger tre minuter varje fredag som en förinställd högtalare ljuder inte kommer att störa någon. Att döma av de uttalanden Smålandsposten kunde förevisa i gårdagens tidning tvivlar Växjös politiker starkt på det: Det kan förstärka problem, folk måste få tycka om det här och det kan bli problem för sammanhållningen, meddelas det.

Det är påfallande hur många av Växjös beslutsfattare som egentligen inte tycker något i sak utan endast hänvisar till vad andra än de själva eventuellt tycker.

Men emotioner och godtycke får inte fatta fäste i de politiska och byråkratiska formerna. Lika lite för den delen som argumenten att böneutropen vore multikulturellt berikande eller skulle få muslimer att känna sig mer välkomna. Principfrågan har företräde.

Finns det eller finns det inte fog att hävda att det muslimska böneutropet till sin innebörd överträder gränsen för fredandet av så kallad negativ religionsfrihet? Eller, med andra ord: rymmer utropet ett religiöst anspråk eller imperativ? I sådana fall finns ett mycket starkt vägande skäl att säga nej till stiftelsens begäran. Och det gäller inte bara i Växjö utan på andra ställen i Sverige där utropen ljuder utöver församlingens gränser, vilket per definition blir fallet med en högtalare utomhus.

Om det däremot inte finns någon sådan innebörd i utropet finns det svaga skäl att säga nej. Då gäller i god västerländsk tradition regelneutralitet, och på ett tryggt och kallt svenskt ämbetsmannamanér har vi redan hört Miljö- och hälsoskyddskontoret förklara att det för deras del endast handlar om decibelgrader, precis som med vilken glassbil som helst.

Eller - finns det någonstans ett förgivettagande om kristendomens faktiska eller kulturella särställning i det svenska offentliga rummet, som kan översättas i frågan om böneutrop? Hittills har det inte skett.

Problemet är att det svenska samhällets normgivande institutioner fortfarande, efter decennier av muslimsk invandring, inte har lyckats prestera någon vägledning i denna centrala principiella religiös-filosofiska fråga. Vare sig för Växjö eller andra städer som inom given tid kommer att ställas inför samma uppslitande frågeställning. Snarare tvärtom, man har aktat sig noga för denna heta potatis.

Kärnfrågan borde ha avgjorts på nationell nivå för länge sedan. Det är således helt orimligt att beslutet landar i någon kommunal nämnd eller ens i kommunfullmäktige. Men där är precis vi i dag.