Bränderna får inte bli normaltillstånd

Ledare Artikeln publicerades

Ibland glömmer man vilket nytt fenomen återkommande bilbränningar som de i Araby är. Vad skulle ha hänt om 18 bilar brunnit en natt på låt oss säga 1970-talet?

Förmodligen skulle vi ha sett krigsrubriker, och journalister hade kommit ned från Stockholm och kanske från utlandet. Särskilt om det misstänktes att det var social misär och inte en ensam galning som låg bakom. Händelsen hade setts som sensationell.
Nu tittar man kanske på bilderna av brinnande bilar, men när man läser ”Araby” rycker man på axlarna. ”Jaha, det var där igen”. Ungefär som om det var ännu en krigsrapport från Mellanöstern som passerade.

Nog hade uppmärksamheten blivit större om 18 bilar brunnit på Söder, eller på Oxtorget. Det är än så länge bara i förorten vi vant oss att det brinner (om man nu kan kalla centralt belägna och natursköna Araby för förort). Men samhället får inte somna till bara för att vandaliseringen är under kontroll i ren geografisk bemärkelse.

Den tysta majoriteten som bor i Araby sover om nätterna och arbetar på dagarna. De ska kunna förvänta sig att bilen inte är vandaliserad på morgonen. Som alla medborgare ska de känna att samhället och rättsstaten kommer dem till hjälp när de blir trakasserade av brottslingar.
Vi kan förvisso vara säkra på att både polis och socialtjänst redan lagt omfattande möda på att få stopp på eländet. Och där är det synd att de bilbränder som sker ofta skymmer lyckade insatser. Växjö kommun har lyckats få ned beroendet av försörjningsstöd i Araby. Det har naturligtvis en god indirekt effekt när folk kommer i arbete (det kunde ha varit värre).
Men sedan finns det några stenar som ligger ovända. En första är avsaknaden av vettiga påföljder för unga brottslingar. Efter bilbränderna i augusti skrev Bo Frank på sin blogg: ”Det som cyniskt nog händer är att lagstiftningen slår till först när ungdomarna blir straffmyndiga och kvalificerar sig för kriminalvården.” Därom håller nog många med. Rättssamhällets reaktion dröjer idag för länge. Frågan om ny lagstiftning måste drivas i riksdagen.

Sedan är det den klassiska frågan om trångboddhet som nu börjar diskuteras igen. Just när vi i Sverige trodde att vi byggt bort trångboddheten genom social ingenjörskonst kom stora flyktinggrupper från länder där de sociala mönstren inte motsvarade folkhemsplanerarnas idé om idealfamiljen. Risken är att vi inte skulle klandra ligisterna för deras rännande om nätterna om vi fick sticka in huvudet i de lägenheter där de bor.
Bostadsfrågan kommer dock ta tid att lösa. I första hand handlar det om att få bort dem som begår brotten från Araby. Det måste människorna som bor där kunna förvänta sig. Vad hade hänt på söder i Växjö om någon gång på gång brände grannarnas bilar, men ingenting hände från rättssamhällets sida?
Mathias Bred