• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Vad vet ledarredaktionen om lidande och död?

Brev till ledarsidan 2008-11-19 | Uppdaterad 2008-11-19

Och nu vänder jag mej till dej personligen Marcus även om du råkar ha hela ledarredaktionen bakom dej. Hur många döende svårt lidande personer har du följt sista tiden i livet? Jag har under en 30-årig läkargärning med specialintresse för palliativ (lindrande) vård som tog sin början efter en vistelse på ett engelskt hospice i slutet av 70-talet följt åtskilliga och jag hade därför önskat lite mindre självsäkerhet och lite mer av empati inför dessa mycket svåra fall.

Du har rätt i att man kan lindra smärta och ångest i många fall men tyvärr inte i alla. Det finns fall som trots god vård till slut finner att döden är ett bättre alternativ än fortsatt liv med svårt lidande och det är inget som är tvingat fram som du cyniskt skriver. Vad får dej att tro att det är anhöriga som indirekt ligger bakom denna önskan? Vilka informationskällor har du? Jag kan berätta att inte en enda av de som jag mött och som velat avsluta sitt liv oftast p.g.a. svår cancersjukdom någonsin med ett ord antytt att de gör det för sina anhörigas skull. Och varför använder du ordet dödsklinik? De finns ingenstans i verkligheten mig veterligen. Det land som har längst erfarenhet är Holland, som praktiserat eutanasi i mer än 30 år och där verksamheten legaliserades 2002. Mer än 80 % av dessa patienter får dö i sitt hem omgiven av sina närmaste och käraste, och efter en sista måltid, ett slutligt farväl får den sjuke somna in i sin säng värdigt och stilla. Vetenskapliga rapporter berättar om mycket stor tacksamhet hos anhöriga över att deras avhållne och älskade anhörig fått slippa sina plågor som han/hon själv önskat och sorgearbetet har blivit lättare. Alla har vetat att döden ändå mycket snart obönhörligen skulle komma. Stödet i Holland för eutanasi är massivt bland befolkning och läkare, men i ett demokratiskt land finns naturligtvis en liten minoritet som är negativt inställd.
Det är lätt att dra paralleller till abortens utveckling i Sverige. Numera har de flesta inklusive läkarna accepterat att kvinnan själv skall få bestämma, men så var det inte 1975 när abortlagen infördes. Då motsatte sig en majoritet av läkarna och övriga samhällsbevarare abort och argumenten kan man läsa om t.ex. i Lena Lennerheds bok – Historien om ett brott. Likheterna är stora med dagens motstånd mot dödshjälp, men historien lär oss att vi ingenting lär av historien. Den medicinska etiken förändras och idag anses abortläkare som släcker liv på patientens begäran utföra en fullt ut accepterad och en i grunden positiv handling.

En läkare som på sin patients önskan hjälper en patient att dö någon eller några veckor i förtid för att denne skall slippa ett outhärdligt lidande visar empati och ett handlingsätt präglat av barmhärtighet och omtanke och detta måste anses vila på fast medicinsk-etisk grund.
Att å andra sidan påstå att ett handlande som låter sig styras av principer, som leder till att lidandet förlängs i onödan är inte bara grymt och oempatiskt, utan dessutom moraliskt tvivelaktigt.
Ett stödja ett lagförslag, som inte skadar min medmänniska, men som betonar varje individs självbestämmande fullt ut trodde jag var självklart i en liberal (moderat) tidning. Det skulle inte falla mej in att vilja tvinga dej Marcus att mot din vilja få en läkarassisterad självvald död, men då kräver jag å andra sidan att du inte heller skall tvinga mej till ett onödigt lidande genom att motarbeta en lagändring som ger mej rätt att bestämma över mitt liv och min död.

Slutligen anser jag att ditt angrepp på Barbro Westerholm är både obehagligt och orättvist. Få personer har som hon arbetat mot diskriminering vare sig det gäller kvinnor, sexuell läggning och nu för att åldringar skall få ett bättre omhändertagande så att livet kan levas hela vägen fullt ut. En arbetsgrupp inom SMER –Statens Medicinsk Etiska Råd – bestående av sjukhusprästen Daniel Brattgård, etikprofessorn Niels Lynöe och Barbro Westerholm har begärt en utredning gällande frågan om dödshjäp. En annan folkpartist Eva Flyborg har motionerat i riksdagen om samma sak och det är bara att hoppas att fler riksdagsledamöter har modet att stödja detta modesta krav om en opartisk utredning.
Gunnar Hagberg
Växjö
F.d. överläkare. F.d. föreläsare i medicinsk etik Växjö Universitet.


Svar:
Gunnar Hagberg åberopar en fast medicinsk etik, men säger inget om vilken etik det skulle vara. Något nytt bara, något som ligger i tiden. En synnerligen grund inställning i svåra frågor som rör värdighet i livets slutskede. Smålandspostens ledarsida beskrivs vidare som cynisk när den står upp för den mångtusenåriga läkaretik som talar om att vårda, att främja hälsa, förebygga sjukdom samt att bota och lindra plågor. Det lämnas åt läsaren att bedöma.

Gunnar Hagbergs inledande oförskämdheter ska däremot inte stå obemötta. Han vet ingenting om undertecknads erfarenheter av död och lidande, ändå framhåller han sina egna erfarenheter som jämte mina. Man kan också ställa frågan om han anser att 35-åringar ska exkluderas från samtal och liv och död inom vården. Kanske bör i så fall också ett streck dras i de övre åldersskikten där omdömet vanligen sviktar något?

Marcus Svensson
Ledarskribent

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: