Bryssel eldar på nationalismen

Ledare Artikeln publicerades

Föreställ er följande: En tysk politiker siktar på att bli ordförande för EU-kommissionen och beger sig därför på valturné i ett Storbritannien som överväger att lämna unionen.

Detta katastrofscenario kan bli verkligt nästa år. I Bryssel anser man nu för tiden att det gynnar sammanhållningen inom EU om man exempelvis låter en engelsk lord resa runt i Frankrike för att sälja in sig själv som président de la commission.

Det är med hänvisning till demokratin och öppenheten parlamentet och kommissionen vill vrida makt ur händerna på regeringscheferna. Men demokratin och öppenheten gynnas inte av att göra sammansättningen av kommissionen till huvudfråga i valet till EU-parlamentet nästa år.
Det är då respektive lands kandidater bör få sin stund i rampljuset och ges chansen att förklara vad de själva vill, inte ägna kraft åt att försvara vad någon utländsk storstjärna sagt och gjort. Kristdemokrater och moderater minns säkert med förskräckelse hur det var i valrörelsen 1995, då de fick svara för EPP-ordföranden Wilfried Martens utspel om att EU borde skaffa sig kärnvapen.
Tanken är nu att varje partigrupp i parlamentet ska lansera en egen ordförandekandidat inför nästa års val. Så att exempelvis svenska väljare jämte moderata och kristdemokratiska kandidater ska lära känna den liberalkonservative polacken Donald Tusk lite bättre. Eller parlamentets talman, den tyska socialdemokraten Martin Schulz (som är en av krafterna bakom förslaget och som driver frågan av eget intresse).

Nu måste rådet, det vill säga regeringscheferna, markera var makten ligger och ska ligga. Det är regeringscheferna i unionen som i dag nominerar kandidater, såväl till kommissionen som till ordförandeposten. Om Europaparlamentet ska äga frågan så sker det alltså på bekostnad av det mellanstatliga samarbetet. EU blir mer federalt och kommissionen allt mer lik en regering.
Det tycker folkpartisten Cecilia Wikström är en alldeles utmärkt idé, medan socialdemokraten Marita Ulvskog förklarar sig ljum, i ett reportage av Sveriges radios utrikeskorrespondent Jens Möller i P1 Morgon.

Stöd för nyordningen hämtas ur Lissabonfördraget. Men där markeras bara att man ska ta hänsyn till sammansättningen i Europaparlamentet när en kommissionsordförande ska utses. I själva verket vore det ett brott mot fördraget att överlåta makten till parlamentet, då det slås fast att nomineringsmakten ska ligga hos rådet.
Det betyder att Martin Schulz, oavsett hur starkt stöd han har i sin partigrupp, inte kommer att bli ordförande för kommissionen så länge det sitter en kristdemokratisk förbundskansler i den tyska regeringen. Det är också det han nu försöker navigera sig runt.

Det som ser ut som steg mot en ökad grad av demokrati, att medborgarna ska få mer att säga till om, kommer i själva verket att skada demokratin och tilltron till EU. Mot bakgrund av att Storbritannien funderar på att lämna unionen är det kanske inte världens mest briljanta idé att låta en tysk bedriva valkampanj på engelsk mark. Man kan nog till och med dra slutsatsen att sådana valrörelser skulle gynna vissa typer av partier i Europa, som exempelvis Front National, British National Party, Sannfinländarna och Sverigedemokraterna.

I Bryssel talar man gärna om hur viktigt det är med integration mellan länder. Men välviljan och längtan efter gemenskap tycks ha förblindat dem. De ser inte vilka mekanismer som nu sätts i spel.