Carl von Horns varningar gäller ännu

Ledare Artikeln publicerades

En av fredsbaskrarnas verkliga pionjärer var också en av FN:s starkaste kritiker. Hans ord borde än i dag tjäna som en varningsklocka för de som hyser en blind tilltro till "den moraliska stormakten" och fredsbevarande insatser, skriver David Lindén.

Många svenskar har i modern tid sökt sig till kriget. Det har handlat om politisk övertygelse, äventyrslusta, men också om viljan att få praktisk erfarenhet av strid. Svenska officerare och soldater har inte varit och är inte annorlunda än sina utländska kollegor. Om det funnits en chans att uppleva konflikt på nära håll har många därför tagit den.

Men det är först efter andra världskriget som det funnits politiskt sanktionerade möjligheter för soldater att uppleva kriget. FN:s fredsbevarande insatser har därför lockat många svenskar, som bland annat general Carl von Horn vilken 1950-1957 var regementschef för I 11 och en av ”fredsbaskrarnas” verkliga pionjärer. Han var också en av FN:s första skarpa kritiker och hans ord borde än idag tjäna som varningsklocka för de politiker som hyser blind tilltro till ”den moraliska stormakten” och fredsbevarande insatser.

Carl von Horn hade under andra världskriget hjälpt till att organisera fångutväxlingar mellan tyskarna och de allierade, men även tvingats arbeta vid Baltutlämningen. Som militär med ett starkt anglosaxiskt etos kallade han detta för ”det mest vanärande ögonblicket i modern svensk historia”.

När han 1958 av den svenske generalsekreteraren Dag Hammarskjöld erbjöds att bli chef för FN trupperna i Palestina tackade han, utan tvekan, ja och till en början tillät han sig ”att bli optimistisk”, som han skrev i sina memoarer. Men ”i stället för fullrustad trupp, stridsvagnar och artilleri eller till och med hotet från sanktioner var Dags moraliska stöd och min egen beslutsamhet allt jag hade”. Det var denna beslutsamhet, vilken kritiker ville kalla tjurskallighet som gjorde att han till slut ansågs förbrukad i Israel-Palestinakonflikten och flyttades till Kongo.

Grovt förenklat skulle FN där medla i en klassisk kallakrigskonflikt där två grupper sökte stöd från USA respektive Sovjetunionen. Soldater från 29 nationer – där ibland Sverige – skulle ersätta den gamla kolonialmakten Belgiens styrkor, den opålitliga inhemska nationalarmén, skapa möjligheter för internationella observatörer att fritt kunna röra sig i landet och förhindra att utomstående makter blandade sig i konflikten.

En utmaning som förvärrades av att högkvarteret i New York i sin tur utsattes för påtryckningar från de nya medlemsstaterna. Carl von Horn kallade det en ”brist på realism och passion för formalism”, och konsekvenserna lever Kongo med än idag.

Slutligen gjorde han sig även där omöjlig och kort efter Dag Hammarskjölds död kommenderades han till Jemen. Men också där vägrade han foga sig i FN organisationens krav på politisk anpassning och slutligen begärde han i protest avsked. Han var kort och gott soldat, och motsatte sig när politiker ville förvärra läget i fält. Problemen som han sammanfattar med en ”övertro på FN:s närvaro” gäller dock än idag. För övertron har inte försvunnit och militärer som velat göra en insats som i Rwanda och nu senast när det gäller ISIS har alltid stött på problem från politikerna.