Carte blanche för gangsterkulturen

Ledare Artikeln publicerades

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Det här säger skolchefen Greger von Sivers i ett samtal som spelas in i hemlighet av en reporter från Sveriges Television som låtsas att han är musiklärare som söker jobb på Profilskolan.
Reaktionerna på hans uttalanden har varit starka. Och visst ligger det mycket i kritiken. Ordvalet förvånar. Av en person vi förväntar oss ett sofistikerat och bildat språk får vi i stället något som kan liknas vid bastusnack efter några öl.

Men i sak adresserar von Sivers en mycket intressant frågeställning. Det kanske är som författaren Thomas Mann uttryckt det: om vi vill mäta den västerländska civilisationens hälsotillstånd så ska vi studera dess musikkultur.
Vi skulle aldrig acceptera ett carte blanche för vit maktmusik i skolan. Få eller ingen talar om estetiska värden eller konstnärlig frihet som går förlorad i just den genren. Om man utifrån en motsvarande utgångspunkt tar avstånd från en musikkultur där rasismen i stället riktar sig mot det vita samhället, där kriminalitet hyllas, polisen hatas och kvinnor konsekvent beskrivs som horor blir det dock liv i luckan. Då gäller mottot allas rätt till kulturen som överordnad princip. Och där det inte existerar något sant eller falskt, rätt eller fel, blir det mycket viktigt att förbjuda den som förbjuder. Man kan säga att Greger von Sivers blivit en sådan måltavla i debatten.

Hip hopens rötter förgrenar sig rakt in i den amerikanska black power-rörelsen, vilket inte sällan återspeglas i en lyrik som utgår från det svarta som norm i kamp med det vita. Skolchefens referens till Stockholmsförorten Tensta är inte gripen ur luften. Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap. Till dess försvar kan man säga att den medvetandegör klassperspektiv och diskriminering. Men på samma gång förstärker den och fördjupar konflikter man i alla andra sammanhang strävar efter att överkomma, som via skolans demokratiska uppdrag och fostran. Man kan säga mycket om hip hopens inneboende väsen, men inte att den strävar efter ett samhälleligt ”vi”.
I politiken läggs stor energi på frågor om hur flickor och pojkar tilltalas redan i förskolan. Men vad hjälper genuspedagogiken mot vår tids rude boy-ideal som romantiserar den hårda manligheten och sexualiserar och föraktar kvinnor?

Kritiken mot gangsterkulturen får inte gå så långt som i fallet med Profilskolan. Elever ska inte sorteras bort. Men fler ledare inom skolan borde intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll.