Dackes uppror början

Ledare Artikeln publicerades

Söndagen före midsommar 1542 tillfångatogs fogden Nils Larsson i Voxtorp i Södra Möre, fördes ut i skogen och sköts ”jämmerligen ihjäl” tillsammans med sina närmaste män. Det blev inledningen till en allmän resning i Småland som har fått namn efter sin upphovsman och ledare, Nils Dacke. Ett år senare var upproret, det största bondeupproret i Nordens historia, krossat och Dackes kropp fördes till Kalmar där den sargades och förevisades.

Foto: Adam Wrafter/SvD/TT

Bilderna av denna konflikt har skiftat under århundradena - somliga har i Gustav Vasa sett en landsfader, andra i Dacke en revolutionär hjälte. Som Växjöhistorikern Olle Larsson påpekar i den nyutkomna biografin Gustav Vasa: En furste bland furstar (Historiska Media) är bilden idag mer nyanserad. Då går det också att se hur landets historia har präglats av efterspelet till Dackeupproret.

En sådan effekt är att det grundades en stor stående armé med ett stort inslag av smålänningar, som på detta sätt hindrades från att ”ligga där nere i skogarna som en hop ulvar eller vilddjur”. Befolkningen pacificerades samtidigt som rikets försvar stärktes.

En annan förändring var att övervåldet ersattes av förhandling. ”Erfarenheterna från det stora bondeupproret hade lärt kungen en läxa”, skriver Larsson. ”Istället för den envägskommunikation mellan kungen och undersåtarna som kännetecknat åren före Dackefejden kom relationen mellan kronan och rikets olika delar i större utsträckning än tidigare att präglas av dialog.”

Denna dialog ägde rum vid de så kallade häradstingen, där fogdar och adelsmän mötte företrädare för bönderna och förhandlade om bland annat skatter. Viktiga i sammanhanget var också länsmännen, som valdes av bönderna ur deras egna led men samtidigt företrädde kronan. De intog ”en mellanställning som krävde ett skickligt navigerande mellan olika intressen”, som Larsson skriver.

På en än mer lokal nivå fanns socknarna, där kyrkoherdar och förtroendevalda företrädde befolkningen gentemot fogdarna och vars position diskuterades fram vid sockenstämmor. ”Dessa arenor var viktiga kuggar i den förhandlingskultur som utvecklades under den förste Vasakungen”, skriver Larsson. ”Det stod allt mer klart att kungamakten valde förhandling framför konfrontation med undersåtarna.”

Förutsättningarna för utdragna sociala konflikter fanns annars där. Gustav Vasa framstår i Larssons skildring som girig, paranoid och hänsynslös - den typ av härskare som hade kunnat köra landet i botten. Istället blev Dackeupproret det sista bondeupproret på flera sekler.

Och en viktig förklaring till detta är, menar Olle Larsson, i den förhandlingskultur som uppstod kring häradstingen och sockenstämmorna. Han hänvisar till Växjöprofessorn Lars-Olof Larsson, som hävdade att det är i denna kultur som rötterna till den svenska modellen finns med dess speciella relation mellan styrande och styrda.

Detta är en tolkning som ligger långt ifrån idén att det var först med de stora religiösa och politiska rörelserna på 1800-talet som vanligt folk fick något att säga till om. Att kulturen skulle ha förändrats från uppror till total harmoni i ett slag är givetvis inte sannolikt. Interaktionen mellan styrda och styrande utesluter inte att det förekom envägskommunikation eller rent förtryck. Men det är inte konstigt att forskare som har intresserat sig för den starka svenska tilliten till staten har gått långt tillbaka i tiden för att finna ursprunget.