Dags att sätta stopp för hopp

Sverigedemokraterna själva biter ihop och håller god min. För några månader sedan höll de själva en presskonferens där en glädjestrålande Jimmy Åkesson presenterade ett ”kap” bestående av en för den breda allmänheten helt okänd moderat som under nomineringstiderna plötsligt kommit på att han var ”Sverigevän”. Artikeln publicerades

Ytterligare en Sverigedemokratisk riksdagsledamot har nu bytt parti, tillkännagavs på en presskonferens i riksdagen i tisdags. Så har sammanlagt två för den breda allmänheten helt okända personer klivit över till ett för den breda allmänheten helt okänt nybildat populistparti.

 

Men den trängande frågan är inte politisk utan principiell: Varför behåller alla dessa avhoppare sina förtroendeposter? Varför tar de inte konsekvensen av att de inte längre företräder de personer som lade sina röster på dem och hoppar av även (det arvoderade) uppdraget? För ett svek mot väljarna är det ju.

Foto: Erik Simander/TT

Det är slående hur kliniskt fri från sådana betänkligheter hela den interna politiska miljön är. Diskussioner om det lämpliga i att byta parti under innevarande mandatperiod på det här sättet förekommer i princip aldrig inom eller mellan partierna. Det är som om det fanns en tyst överenskommelse att inte röra i frågan.

I Växjö hoppade till exempel Sverigedemokraternas gruppledare Ellen Franzén nyss över till Kristdemokraterna som därmed såg sin representation i kommunfullmäktige och kommunstyrelse utökad. Då erkände man faktiskt att det fanns moraliska aspekter: ”Rent principiellt tycker jag att man skall avsäga sig sina uppdrag om man byter parti”, sade gruppledaren Jon Malmqvist. Men dubierna var förstås inte större än att Franzén leende togs emot.

Det är svårt att komma åt problemet rent tekniskt utan att rubba demokratins former. Men man kan i alla fall begära att partierna gör ett försök.