Åsiktskorridor eller verklighet?

Ledare Artikeln publicerades
En kursändring är på gång.
Foto:Markus Schreiber
En kursändring är på gång.

Stefan Löfven har uttryckt sin upprördhet över att runt tolvtusen personer, likt Rakhmat Akilov, har fått avvisningsbeslut men ändå befinner sig i Sverige utan myndigheterna vet var de är. Men det har aldrig varit hemliga siffror för statsrådsberedningen.

Löfvens reaktion förstås bra men också av det rituella slaget. Det hör till samma kategori som utspelet för några månader sedan, då en i alliansregeringen centralt placerad moderat gjorde avbön för vad han tillstod var ”riksmobbning” mot sådana som hade varit kritiska mot partiets liberala migrationspolitik; en symboliskt aviserad kursändring som aldrig hade blivit av om inte verkligheten hade tvingat fram den.

Med erforderliga resurser och politiskt stöd hade förstås berörda myndigheter kunnat avvisa bra många fler av de tolvtusen. Men det har de inte haft. Ett av flera exempel på att vi inte bara har problem med svagt politiskt ledarskap och undermåliga rättsliga och polisiära resurser; vi har också ett kulturellt problem som föregår och orsakar detta. Och ja, det heter åsiktskorridor. I migrations- och integrationsdebatten har den ställt till mycket skada i det att den höjt det politiska priset för att skapa det ”ordning och reda” som regeringen säger sig vilja ha men som idag sig avlägset.

”Ingen människa kan vara ett problem” löd ett av de mer kända stridsropen i migrationsdebatten 2015 innan regeringen hastigt lade om sin politik utefter rakt motsatt premiss. Verklighetens pris hade kommit att bli högre än den politiska kostnaden.

Men fram till dess var det tvärtom. De moraliska övertonerna och rena aggressiviteten i Reva-debatten är ett exempel på hur det politiskt möjliga, det politiskt nödvändiga, genom åren har trängts åt sidan för att en ideologisk modell istället skall kunna stå fortsatt stadigt i offentligheten och freda positionerna för ett antal debattörer bakom dess murkrön.

Den politiska ammunition som har blåsts av har gått ut på att det slags myndighetsutövande som gränsstopp eller avvisningar kräver är orättfärdig eftersom det förutsätter eller underblåser främlingsfientliga instinkter. Detta har dels lett till att landets polischefer har fått beröringsskräck inför sådana ärenden, dels till att politiker velat friköpa sig genom att skapa ett juridiskt parallellsystem i vilket ”papperslösa” skall ha välfärdsförmåner långt utöver de gängse i deras situation .

Konstant siktas också på allt mellan himmel och jord som kan tänkas ”gynna Sverigedemokraterna”, trots att den nuvarande regeringen i princip inkorporerat partiets politik. Ändå kan varje tanke som tänks i riktning mot skärpning av regler för asylsökande, liksom förstås även denna text, drabbas av SD-projektilen. Men om något gynnat Sverigedemokraterna är det förstås den röra som svensk migrations- och integrationspolitik kommit att bli.

Nej, alla "papperslösa" är förstås inte terrorister. Eller ens potentiella sådana. Men illegala. Inte i sig, men de är här illegalt. Det är ett smärtsamt ord att behöva använda om människor men det är ändå korrekt. Och, viktigare: det är nödvändigt att använda det. Annars öppnar vi för nyspråk och begreppsförvirring som lägger en förrädisk hinna över verkligheten och fördröjer den klarsyn som i helgen drabbade landets statsminister.

Verkligheten struntar i åsiktskorridorer. Det bör politiker också göra.