Därför är husen så fula

Ledare Artikeln publicerades
Det planerade bygget i Växjö skulle kunna vara framtiden för arkitekturen.
Foto:Lars-Goran Rydqvist
Det planerade bygget i Växjö skulle kunna vara framtiden för arkitekturen.

Det planerade bygget i Växjö handlar om mer än estetik, det handlar om en uppgörelse med det modernistiska projektet.

I veckan presenterades ett byggprojekt i Växjö som fått nationell uppmärksamhet. Det är IST:s grundare Björn Sundeby som tillsammans med arkitektbyrån Spridd står bakom planen att uppföra två större hus som tydligt påminner om 1890-talets stilideal. Bilder på fasaderna presenterades samma dag som Stockholms kommunfullmäktige tog beslut om att gå vidare med planerna på att låta riva ett tullhus från 1870-talet för att ge plats åt Nobelstiftelsens planerade lokaler. Projektet har utlöst en intensiv och ibland hetsig debatt. De två byggprojekten ger en bild av arkitekturens dagsform i Sverige.

IT-entreprenören Björn Sundeby motiverar sitt byggprojekt genom att peka på en tydlig konflikt när Smålandsposten intervjuade honom tidigare i veckan (2016-04-25). "Jag tycker dagens arkitekter ritar så fula hus. Jag tycker man ska göra hus som folk tycker om." Det är en syn på arkitektur och arkitekter som ofta hörs i samband med byggprojekt.

Ibland leder det till att journalister frågar arkitekterna varför husen ser ut som de gör. Då brukar svaret bli att det är beställarna som bär det yttersta ansvaret. Så hur ligger det till? Varför tycker "folk" att dagens arkitektur är ful och vem är ansvarig?

För att närma sig ett svar på frågan är det givande att undersöka hur arkitektrollen och beställarna har utvecklats under de senaste 150 åren. Husen i Växjö och Nobelcentret har nämligen gemensamma rötter i den så kallade "Arts and Craftsrörelsen" (konst och konsthantverksrörelsen på svenska).

Arts and Craftsrörelsen var en avantgardistisk konstinriktning som hämtade inspiration från ickeskolad arkitektur. Alltså den byggnation som vuxit fram genom bönders behov och lokala förutsättningar. Detta fokus gjorde att materialval och äkthet premierades framför viljan att markera samhörighet med en kultur eller grupp. Rörelsen var dock en del av den nationalromantik som blomstrade i slutet av 1800-talet och på så vis markerade den ändå grupptillhörighet.

Det som blev Arts and Craftsrörelsens idémässiga bidrag till arkitekturhistorien var just strävan efter autenticitet. Detta var fröet för det som blev modernismen inom arkitekturen. Arkitekten Adolf Loos var verksam i Wien och höll 1910 en föreläsning under titeln "Ornament och brott" som var en uppgörelse med Wiens småborgerlighet. Loos såg utsmyckning för saken skull som "degenererat" och konstaterade att "frånvaron av ornament är ett tecken på själslig styrka".

Under samma tidsperiod har arkitektens roll förändrats. Nya byggnadstyper och beställare dök upp i samband med industrialiseringen och demokratiseringen av västvärlden. Arkitekten blev central i 1900-talets försök att forma människan efter utopiska ideologier. Tilltron till den tekniska utvecklingens, och expertens kraft gjorde att arkitekten geniförklarades. Den modernistiska arkitekturen var ett elitprojekt med totalitära förtecken. Modernismens internationellt mest hyllade företrädare är Le Corbusier som var fascist och Bauhausskolan som arbetade aktivt för Sovjetkommunismen. Resultatet blev bekväma villor åt eliten och miljonprogram åt massorna.

I Sverige gav den dåvarande arkitekteliten 1931 ut den polemiska skriften Acceptera, där man förespråkade historielöshet som ett ideal. Udden var riktad mot "Lortsverige" och målet var att skapa ett hygieniskt hem åt folket. Det gjorde man också. Skriften fick ett stort genomslag och arkitekterna bakom den fick sätta sin prägel på Sverige fram till slutet av 1970-talet. Det socialdemokratiska folkhemsbygget hade varit svårt att genomföra utan den modernistiska arkitekturen.

Acceptera-gruppen var inspirerad av fascistsympatisören Le Corbusier. Gemensamt var synen på människan som en byggsten i statens eller nationens tjänst, det var så människan fick sitt värde.

Idag lever vi i efterdyningarna av den modernistiska arkitekturens dominans. Den ideologiska skärpan och de utopiska målen har mattats av. I bakhuvudet spökkar dock Adolf Loos, "frånvaron av ornament är ett tecken på själslig styrka".

I vår postmoderna tid är det inte uppskattat att göra allt för stora sanningsanspråk. Arkitekturen som uttrycksform lämpar sig för den som vill skriva en tanke i sten. Det passar således inte i ett postmodernt och jämställt arkitekturparadigm. Men vår tid är också romantisk på så vis att vi strävar efter autenticitet och självförverkligande.

Husen som planeras i Växjö är ett uttryck för självförverkligande, men husen visar också en ambition om att visa grupptillhörighet. Associationerna är, som med all arkitektur, många och fria och brukar landa i ett smakutlåtande från betraktaren. Nobelcentret i Stockholm representerar en internationell grupptillhörighet. Det vilar på modernismen ("international style" på engelska) och utstrålar en anständighet som är svår att förneka men också svår att älska.

De planerade byggena i Växjö får gärna bli startpunkten för en arkitektur som bekänner färg. Som gör anspråk på att tillhöra någon. Om något så kan det bli en uppmuntran till fler att lämna slentrianmodernismen bakom sig, vare sig de är arkitekter, beställare eller tyckare. Det skulle vara en intressant utveckling efter hundra år av modernism och en fjäder i hatten för Växjö.