DDR-staten också svensk historia

Ledare Artikeln publicerades

Ett ordspråk som visar den östtyska befolkningens stoiska sinne för humor under DDR-tiden lyder: ”Wer nichts wagt, kommt nicht nach Waldheim”. Den som inget vågar kommer inte till Waldheim.

Med Waldheim avses Tysklands äldsta fängelser som under DDR-tiden hyste politiska fångar. Ett av brotten som kunde leda till Waldheim var förberedelse till landsflykt, ett annat var manlig homosexualitet.

Waldheim var ett tukthus och att vara intagen innebar straffarbete. Bland annat ska fångarna ha fått bygga soffan ”Klippan”. Fängelset var nämligen samlokaliserat med en av Ikeas över 60 produktionsenheter i DDR.
Ikea är bara ett exempel på de omfattande band som växte fram mellan Sverige och DDR. Att så skedde var ingen slump. I den tyske historikern Nils Abrahams doktorsavhandling ”Die politische Auslandsarbeit der DDR in Schweden”, från 2007 beskrivs hur DDR-regimen satte ett avgörande värde på relationen till Sverige. Sverige kallades för ett ”centralt slagfält” i kulturkampen mellan Väst- och Östtyskland.

I stort sett ingen annan ville ha med DDR-ledningen att göra. De andra Östländerna hade färska och dåliga minnen av tyskar i största allmänhet. I Västvärlden sågs regimen för vad den var – en illegitim kleptokrati som skulle försvinna den dagen den inte kunde backas upp av våld.
Att ha goda relationer med Sverige blev en av få möjligheter till internationellt erkännande. Därför lade Östtyskland stort fokus på sina Sverigerelationer.

Dessa fick många uttryck. Förutom skumma affärer med svenska företag fanns till exempel omfattande partistöd till Vänsterpartiet, påverkansarbete mot Socialdemokraternas partitopp, utbildningar för svenska lärare, infiltration av kyrkan, kulturutbyten med mål att förändra svensk debatt, samt ett omfattande spioneri mot flyktingar.

Den östtyska regimen saknade inte framgång i sitt påverkansarbete mot Sverige. På 1950-talet hade regimen i svensk hederlig socialdemokratisk press avfärdats som kommunister och mördare. Men på 1980-talet var DDR ett av det länder s-ministrar åkte till mest. Socialdemokraten Stellan Arvidsson som haft stort inflytande på modern svensk skolpolitik var ordförande i vänskapsförbundet Sverige-DDR. I Sveriges televisions opartiska nyheter beskrevs muren som något i grunden ändamålsenligt. Flyktingars berättelser om förföljelser, tortyr och mord avfärdades. Statsminister Ingvar Carlsson besökte DDR sista gången 1989. När muren väl föll fanns det till och med liberala svenska tidningar som uttryckte att DDR varit ett så lyckat projekt att delningen borde få bestå. Någonting hade hänt med Sverige. Vi hade utsatts för påverkan.
I andra demokratier saknades förståelsen för DDR som sågs som en bisarr och blodsbesudlad diktatur. Den särskilda relationen är ett exempel på det moderna Sveriges särart, och Berlinmuren är därför också en del av svensk nutidshistoria.

Mathias Bred