De två Kristdemokraterna

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Pavel Koubek / TT

Upprördheten över att kristdemokraterna valde att splittra oppositionen i den politiskt centrala frågan om utökad anhöriginvandring är stor i högerborgerliga läger. Den minskar sannolikt inte av de ”förklaringar” Ebba Busch Thor ger i en intervju i onsdagens Expressen.

Sverigedemokraternas och Moderaternas förslag hade inte hunnit träda i kraft i tid så det var inte seriöst, menar hon. Då är det bättre att engagera sig i den parlamentariska migrationsutredningen. Och med kristdemokratisk politik skall minsann antalet asylsökande pressas ned!

Såväl Sverigedemokraternas Paula Bieler som Moderaternas Maria Malmer Stenergard är i samma tidning inte sena att svepa undan Busch Thors argumentativa korthus. De gör det förstås gärna. Det här handlar ju om precis den sorts fråga som får väljare att hoppa mellan oppositionspartierna och ingen gläds mer än de åt att Kristdemokraterna nu sannolikt snubblar i sin färd framåt i opinionen

Men det är en missuppfattning att Kristdemokraternas agerande skulle vara klantigt eller oförståndigt. De som sitter vid spakarna i partiet är helt klara över att det här både är felaktigt i sak och politiskt kostsamt. Men de har inte möjlighet att styra åt ett annat håll. Frikyrkovänstern är för stark. Partiledaren är bakbunden av en intern opinion för vilken frågan om anhöriginvandring är existentiell.

För den falangen, den som förlorade striden om partiledarposten när Busch Thor tillträdde, handlar det här om partiets identitet. Kombinationen asylsökande, barn och familj är för dem en ideologiskt ”ren” fråga. En där alla målkonflikter, realiteter, konsekvensresonemang och komplexa omständigheter betraktas som moraliska fläckar.

På samma sätt som Eriks Ullenhags socialliberala supporters gärna faller ned i avgrunden bara de får göra det hand i hand med självbekräftelsen intakt, offrar gärna den kristdemokratiska frikyrkovänstern sitt partis framgångsutsikter – och Sveriges integrationspotential – bara den moraliskt kritvita självbilden håller. Det är idealism stegrad till ideologisk yrsel. Politiskt transformerad väckelseenergi.

Tycker man att det är knasigt att Kristdemokraterna valde att rösta med regeringen istället för att åtminstone markera sin impopulära hållning på ett medialt och parlamentariskt smartare sätt, skall man veta att det är i den sortens kultur knaset har sitt ursprung. Det hade varit orent i religiöst överförd bemärkelse att bete sig på annat sätt inför offentligheten. Busch Thor hade inte mandat till det. Istället tvingas hon till vad som inför omvärlden ter sig som politiskt tungomålstal.

I de flesta andra frågor klarar den klassiskt borgerliga delen av partiet av att hålla frikyrkovänstern på mattan. Därav framgångarna sedan valet. Men i frågan om anhöriginvandring är det stopp. De som därför talar om kristdemokratisk opålitlighet i migrationsfrågor har således bara rätt till hälften. Det beror vilket Kristdemokraterna man talar om. Just nu finns det två.