Den demokratiska statens sammanhållning

Dessa val kan vara konventionella och ogenomtänkta, men också väl grundade på erfarenhet och reflektion. Vi startar dock med en mer passiv inlärning och prägling till en viss kultur. Men bör vi ha olika kulturer inom landet?

Det finns argument som talar för att etnisk heterogenitet tillför pluralism, men det finns starka skäl att tro på en motsatt påverkan. Etnisk heterogenitet ställer ofta krav på konformism och tabun som minskar motsättningar mellan grupperna; likheter och olikheter behöver balanseras för att inte leda till splittring och anarki. Ett samhälle har därför rimligtvis större möjligheter till både pluralism i åsikter och samexistens mellan olika politiska grupper om man har en homogen etnisk bas.

Många multikulturella imperier har fungerat under långa perioder, men övergången till demokrati har varit betydligt mer framgångsrik för nationalstater. Det tycks svårt att övertygande bestrida att det är lättare att uppnå en fungerande demokrati med etnisk homogenitet. Den praktiskt politiska frågan är sällan om ett problem är teoretiskt lösbart eller inte – det vill säga möjligt eller omöjligt – utan att särskilja vad som är underlättande och vad som är försvårande för en framgångsrik problemlösning.

Forskare som Alesina & La Ferrara visar på att ett etniskt heterogent samhälle blir mindre benäget att betala till transfereringar och public good (gemensamma nyttigheter). Om man kan karaktärisera ”välfärdsstaten som nationalstatens högsta stadium” uppstår ett dilemma för personer med sympatier för såväl en stor välfärdsstat som mångkulturalism genom en omfattande invandring. Alla personer som är för nationalstaten drivs dock inte av ett önskemål att bibehålla eller öka transfereringsvolymen i välfärdsstaten – den frågan bör snarast ses som en separat vänster-högerfråga som skiljer nationalister av olika kulörer. Liberala nationalister lockas förmodligen mer generellt av att nationell gemenskap kan skapa högre tillit och samverkan mellan medborgarna; visionen är i första hand ett välfärdssamhälle, inte en välfärdsstat. Robert Putnams forskning visar på att högre etnisk homogenitet leder till större tillit människor emellan.

Styrkan med den nationella basen för demokratin är i hög grad att den inte är politisk och genom sin opolitiska karaktär hotas den inte av politisk oenighet som ju är både en förutsättning och en effekt av demokratin. En demokratisk stats sammanhållning beror till syende och sist på huruvida valets förlorare accepterar sitt nederlag och nöjer sig med att få en ny möjlighet om några år, vilket implicerar att majoritetsgruppen inte uppfattas som permanent och ondsint.

Jan Tullberg

Docent i företagsekonomi från Handelshögskolan i Stockholm med inriktning på företagsetik. Nu är han knuten till Centrum för evolutionär kulturforskning vid Stockholms universitet.