Den farliga återhållsamheten

Ledare Artikeln publicerades
Kulturfestivalen We are Stockholm.
Foto:Alexander Tillheden/We are Sthlm
Kulturfestivalen We are Stockholm.

Allmänheten har rätt att få veta. Polisens mörkläggning av sexuella ofredanden och övergrepp är oacceptabla.

Under nyårsnatten i Malmö omringades kvinnor av stora gäng som antastade dem. Samma sak utspelade sig under i Kalmar, där polisen uppmanar allmänheten att anmäla om de blivit utsatta för sexuella ofredanden. Vi har våra egna Köln.

Den initiala nyhetsrapporteringen var knapphändig och redaktioner anklagades i den mediala undervegetationen för att dölja sanningen.

I samband med Dagens Nyheters rapportering om polisens mörkläggning av liknande övergrepp i stor skala under ungdomsfestivalen We are Sthlm avslöjas också ett symbiosförhållande mellan media och ordningsmakt. Dagens Nyheter som tipsades om övergreppen gick inte vidare med uppgifterna, då de inte gick att få bekräftade.

Det kan, i samband med att den svenska tryckfrihetsförordningens 250-åriga anor jubileras i år, behöva påminnas om att det inte finns någon skyldighet att publicera sig. Det är en rättighet. Men för journalister är det faktiskt annorlunda.

Professorn i konstitutionell rätt, den tidigare pressombudsmannen och justitieombudsmannen Hans-Gunnar Axberger, redogör för förhållningssättet. Det långa citatet får ursäktas, men varje mening är av stor betydelse:

”Mediernas makt ligger inte minst i att inte publicera, att undanhålla. Därför är en pressetik som driver fram publicistisk återhållsamhet farlig. Motkraften, den tänkta motkraften, är skyldigheten att publicera. Den är tänkt att verka inom och utom pressen och lägga bevisbördan på andra sidan. Det är den som inte vill publicera som skall argumentera för sin sak, inte den som följer grundregeln att publicera.”

Det är en hållning som förpliktigar, särskilt i ett samhälle där digitala och sociala medier ökar i omfattning. I England säger redaktörerna ”Publish and be damned”. I USA gäller ”the public's right to know”. I landet med världens äldsta tryckfrihet, men där rättigheter väger tyngre än skyldigheter och där moral betraktas som suspekt, saknas ett motsvarande motto. Likväl är det en moralisk skyldighet att rapportera.

En motsvarande skyldighet bör rimligen även gälla den svenska polisen. Allmänheten har rätt att veta. Föräldrar som skickar sina barn till musikfestivaler har rätt att veta. Rikspolischefen som framträdde under Folk och försvars rikskonferens i Sälen markerade att polisens informationsgivning i stort ska utgå från det pressetiska regelverket. Det ska vara sakligt och relevant, och politiskt neutralt.

Att gärningsmännen är flyktingungdomar tycks ha varit en avgörande faktor. Flera poliser vittnar om att informationens hölls inne på grund av de politiska dimensionerna. Sverigedemokraterna kunde ha gynnats, heter det. När Dagens Nyheter avslöjar Stockholmspolisens interna PM tar redaktionen också udden av kritiken mot tidningen. Polisens mörkläggning är en skandal av magnitud. Det skadar tilltron till ordningsmakten och det skadar tilltron till medier som förts bakom ljuset.

Samma tendens finns inom polisen på andra områden. Det ligger i den brottsförebyggande strategin att inte skapa oro, vilket även inbegriper informationsgivningen. Erfarenheterna från stadsdelar som Araby i Växjö eller Tensta i Stockholm visar att effekterna kan bli omfattande när invånare känner sig provocerade och utpekade.

Polisens agerande kan också ses i ljuset av ett misstänkliggörande av organisationen som genomrasistisk. Insinuanta påståenden och tendentiösa frågeställningar är vanligt förekommande. ID-kontroller skrivs om till rasprofilering, kartläggningar skrivs om till etnisk registrering. Det försvarar inte polisens mörkläggning, men det hör till bilden. En konsekvensneutral hållning är inget vi helt och fullt kan förvänta oss av svensk polis. Sådana krav och förväntningar ska dock riktas mot tidningsredaktioner och etermedier.