Den förträngda L-C-synden

Ledare Artikeln publicerades

Så har även Centern aviserat att de inte tänker stödja oppositionens misstroendeförklaring mot inrikesminister Morgan Johansson. Det var väl ungefär lika oväntat som regn i november. Men det är åtminstone välkommet att de parlamentariska positionerna klargörs för väljarna.

Foto: Terje Pedersen

För alltsedan regeringens tillträdande upplever sannolikt många väljare att en fråga hänger i luften; nämligen vilka partier som är i opposition och vilka som skall ställas till svars för hur det går med Sverige under mandatperioden.

Centern och Liberalerna vill ju som bekant äta kakan och ha den kvar i det avseendet. De har naglat fast Stefan Löfven vid en massa punkter som skall genomföras men anser att de i övrigt är frikopplade från regeringens väl och ve och därmed ingår i oppositionen.

Det teaterspelet går att föra så länge inget ställs på sin spets. Men det är vad Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna nu gör då de tvingar fram en votering kring ett statsråd. Den som inte är med på båten sitter i en annan båt så att säga, och det kommer att vara tydligt för alla.

Både Centern och Liberalerna kan tekniskt sett slingra sig ur en sådan ofördelaktig bildsättning. De kan hävda – vilket ju också är fallet – att bedömningar kring vilket statsråd som man har förtroende för och inte faller inom oppositionsrollen på olika sätt beroende på situation. Och just Morgan Johansson råkar man ha förtroende för.

”Han kanske inte har gjort nog, men han har inte gjort fel”, som Nyamko Sabuni uttryckte det.

Men frågan blir förstås vad en underlåtenhetssynd är värd. Skall inte någon sådan aspekt alls finnas med vid en förtroendebedömning?

Sverige befinner sig i en krissituation vad gäller grov brottslighet. Vid dessa raders nedtecknande är det oklart vilka skjutningar, sprängningar (dessa sällsamma nykomlingar i det officiella språkbruket) eller presskonferenser med pressade polischefer som kommer ha tagit plats tills tidningen går i tryck. Och det är ett tillstånd som sedan flera år har accelererat. Det finns inte tillstymmelse till åtgärder under den tiden som företagits på initiativ från justitieministern som till synes har modererat utvecklingen.

Förtroendet handlar inte om fel utan om icke-agerande. Den politiskt ansvarige är inte vuxen sin uppgift. Om Nyamko Sabuni och Annie Lööf lägger sig ned i varsin frysbox och stänger locket under resten av mandatperioden, då gör de garanterat inga fel under den tiden. Men deras partikamrater skulle nog ha åsikter om det faktum att de inte uträttar något heller.

I Sveriges riksdag har vi en regering bestående av två partier. Och en opposition bestående av tre partier. Och så har vi ett regeringsunderlag bestående av tre partier. Problemet är att två av de där tre sistnämnda inte vill låtsas om denna parlamentariska verklighet, som de dessutom själva har skapat. Det är ett demokratiskt problem. Att de i den änden gör sig dummare än vad de är, och dessutom i frågor som är bokstavligt livsviktiga, gör det demokratiska problemet större.