Den fria rörligheten berör

Ledare Artikeln publicerades
EU:s fria rörlighet skapar möjligheter och känslor.
Foto:
Foto:

I den mån EU diskuteras är det ofta ytligt eller hetsigt. Unionsfrälsta är bra på att sätta sig in i hur samarbetet fungerar och vad man kan göra för att utveckla det. Deras akilleshäl brukar vara det pedagogiska, människor i vardagen har ofta tillräckligt för händerna och är mindre intresserade av de intrikata bidrags- och regelsystem som utsöndras från Bryssel.

Sedan britternas folkomröstade beslut att lämna EU har denna kommunikation blivit ännu sämre. Många EU-vänner har gett upp försöken att vinna gehör för sin politik och fokuserar på att omstöpa unionen till deras vision om en stat ovanför medlemsstaterna. Den andra tendensen i EU-politiken är en skepticism som också göds av kommunikationsproblem. EU-motståndet bygger inte sällan på missuppfattningar och ibland rena felaktigheter om unionen.

Samtidigt arbetar engagerade och folkvalda politiker i Europaparlamentet för att lösa verkliga problem som påverkar cirka femhundra miljoner människors vardag. Konflikten mellan dem som vill svälta och dem som vill övergöda EU kommer ivägen för angelägna frågor och fördjupade perspektiv.

Ett av EU:s fundament är den fria rörligheten. Den möjliggör handel, arbete och turism inom unionen på ett sätt som aldrig tidigare skådats. Tack vare denna frihet har varor blivit billigare och insatsen som krävs för att starta företag minskat markant. Det har också blivit billigare att resa i Europa, något som gjort att fler fått möjligheten att ta del av nära eller avlägsna grannländers kulturer. Förhoppningen är att detta skall bidra till en fredligare och rikare kontinent.

Men det var den fria rörligheten som fick en majoritet av britterna att rösta för att lämna EU. Landet har varit främsta destination för arbets- och lyckosökare från hela unionen och rörelsen har intensifierats de senaste åren. Storbritannien är en välfärdsstat och en av de verkligt avgörande frågorna för utträdet var att man inte kunde avstå från att betala ut bidrag till andra EU-länders medborgare. Det är lätt att inse att invånarna i ett örike som länge värnat sin särprägel och dessutom har en stor invandring från forna kolonier till slut började fundera över om resurserna verkligen var oändliga.

De som argumenterade mot ett utträde lyfte fram allt det arbete och värde som genererades av tillfälligt inflyttade EU-medborgare. Men det räckte inte hela vägen.

I andra änden av unionen finns relativt fattiga länder vars medborgare gladeligen tar del av den fria rörligheten. Rumänien har på sex år förlorat halva sin läkarkår till andra EU-länder. Bland polska läkarstudenter i slutet av sin utbildning övervägde sextio procent att lämna landet efter examen. Storbritannien tog mellan 1997 och 2016 emot nästan 25 000 läkare från andra medlemsländer. Under samma period sökte sig nästan hälften så många till Tyskland som gjort näst störst nettovinst och Sverige ligger på tredje plats.

Detta är en mekanism som är viktig att förstå. Den påverkar attityder till samarbetet både i de länder som tar emot och de som förlorar vårdpersonal och annan kvalificerad arbetskraft.