Den nya M-ledarens dilemma

Ledare Artikeln publicerades

Framväxten av populistiska och invandrarkritiska partier i Europa väcker frågor om hur övriga partier ska förhålla sig till dem. I Sverige har isolering hittills varit svaret.

När Moderaterna väljer ny partiledare är förhållningssättet till både migrationspolitiken och relationen till Sverigedemokraterna frågor som inte går att undvika. En ny partiledare måste utarbeta en strategi för att möta den utmaning inte bara Moderaterna utan hela borgerligheten står inför. Att fortsatt låtsas som om SD och deras väljare inte finns är ingen strategi. Det är ett självmordsförsök.

I dag omöjliggör Sverigedemokraterna en framtida borgerlig majoritetsregering, och mycket tyder på att partiets väljarpotential är fortsatt stor inom det borgerliga blocket – även om man inte kan bortse från rösterna inom LO-kollektivet.

Samtidigt kan det ses som något av ett ödets ironi att Anna Kinberg Batra nu är aktuell som ny partiordförande för Moderaterna. Hon medverkade till att förändra sitt partis flyktingpolitik från mer restriktiv till liberal i början av 2000-talet och får nu hantera en situation där en stor andel moderata väljare gått över till SD, och där fler överväger att göra det.
Även Socialdemokraterna har, under inflytande av Miljöpartiet, gjort samma politiska resa under 2000-talet. Med den blocköverskridande migrationsuppgörelsen, som Socialdemokraterna nu anslutit sig till, togs ytterligare ett steg i liberal riktning.

En insikt som infinner sig är att de stora partiernas förändrade och mer liberala asylpolitik skapat ett utrymme för ett parti som Sverigedemokraterna. Även om den befolkningen blivit mer välvilligt inställd till invandring, så handlar det om små förändringar. Det är framförallt partierna som förändrats. Och med inga, eller mycket små, skillnader mellan blocken ges väljarna ingen chans att rösta – i brist på bättre ord - nyanserat. Lägg där till att invandring kommit att bli en fråga som i dag tillmäts ungefär lika stor vikt som vård, skola och omsorg så klarnar problembilden.

När den brittiske författaren Kenan Malik närmar sig ämnet i förordet till den nysläppta ”European Populism” med undertexten hur man vinner migrationsdebatten (utgiven av Fores och European Liberal Forum) förordar han en helt annan strategi än den svenska.

Väljarnas upplevda problem måste tas på allvar, anser han. Politikerna måste dessutom inse att väljarna dras till de populistiska partierna för att de attraheras av deras politik. Det handlar inte enbart om missnöje. Av det följer att övriga partier måste ta en politisk diskussion med dessa väljare, och även fästa uppmärksamhet på de sociala förändringar som ligger till grund för hur de röstar. En annan läxa vi har att lära av, menar Malik, är att populistpartier inte ska behandlas annorlunda än andra, kanske inte ens när det kommer till att förhandla med dem i de folkvalda parlamenten. Det är först när detta sker som politiker kan säga att de tar väljarnas bekymmer och oro på allvar.
Det borde åtminstone stämma till eftertanke hos en ny Moderat partiledare.