Den rationella nationalstaten

Nationalismens konfliktbenägenhet överdrivs. All omvandling av statsmakten kan leda till våldsamheter, men mer betydelsefullt är fredligheten i de etablerade demokratiska nationalstaterna. Nationalismen tycks ha samma relation som demokrati till “stabilitet”: introduktionen skapar instabilitet på kort sikt, men på lång sikt är de stabilitetsfrämjande. Bilden av att EU skapat fred genom att övertrumfa nationalismen är kanske helt missvisande. Statsvetaren Jerry Muller tycks ha rätt när han påtalar att nationalism snarare är en positiv än en negativ faktor för den europeiska freden. Primärt är att de nationella målen har uppnåtts i större delen av Europa och därför är fred möjlig. I de områden där nationalitetsfrågan inte är löst har situationen utvecklats till våld, som på Balkan, men också i Baskien och på Irland. Den generella historiska erfarenheten är att det är konfliktskapande att inte ta nationella hänsyn.

Är det omoraliskt att prioritera medborgare i den egna nationen framför andra människor? Den filosofiska invändningen utifrån en universalistisk idealism, av kristet eller utilitaristiskt snitt, imponerar föga. Hur många älskar alla andra lika mycket som sig själva eller prioriterar en global välfärdsfunktion? I valet av utgångspunkt för en moralisk modell bör man prioritera empirism, inte ett högaktat, men helt orealistiskt, tankeexperiment. “Universell nationalism” tycks däremot vara en empiriskt kvalificerad kandidat. En etnisk identitet verkar som en förstärkande social kraft och stöder en instrumentell organisation, staten, som kan prestera resultat för sina medborgare.

Den ekonomiska globaliseringen verkar inte eliminera nationerna. Det som försvunnit är de multikulturella imperierna och nationellt avgränsade marknader. Nu finns existensmöjligheter för betydligt mindre nationalstater. Det är knappast långsiktigt möjligt att bibehålla en demokrati på endast ett hypotetiskt gemensamt intresse, det behövs ett reellt. Nationalstaten är stark i den frågan; kopplingen mellan individ och nation är inte fiktiv, utan fortfarande i hög grad reell, inte minst ekonomiskt med en offentlig sektor närmare 50 procent av BNP. Men detta gemensamma intresse hotas om det blir osynligt, outtalat och motarbetat. Mångkulturalismen är en utmanare som behandlas med okritisk välvilja och detta har fått negativa intellektuella och praktiska effekter. Det förfaller oklokt att försvaga nationalstatsmodellen och idyllisera en icke konsistent kombination av gränslös inkludering samt favorisering av olika subnationella och externa grupper. En ny “revisionistisk” demokrati, med sämre koppling till folkets intresse och folkviljan, erinrar om det nu hädangångna alternativet “folkdemokrati” – folket och demokrati behålls som värdeord, men betydelsen korrumperas. Det bör ifrågasättas om det är den liberala demokratiska nationalstaten som är otidsenlig; det är kanske diagnosen av nationalstaten som syndig och sjuk som behöver omprövas?

Jan Tullberg