Den stora förevändningen

Ledare Artikeln publicerades
Jimmie Åkesson och Stefan Löfven.
Foto: Jessica Gow/TT
Jimmie Åkesson och Stefan Löfven.

I de pågående turerna kring regeringsfrågan återkommer Stefan Löfven gång efter annan till samma talepunkt: det viktiga är att Sverigedemokraterna inte får inflytande. Vilket han i nästa steg uttolkar som att regeringsunderlaget måste vara så stort att det inte spelar någon roll hur Sverigedemokraterna röstar.

Det är en retorik som givet det parlamentariska läget egentligen bara kan landa i en slutsats om en socialdemokratiskt ledd regering. Följdfrågan blir därför om retoriken är allvarligt menad, eller uppträder som en förevändning. Ett bekvämt sätt att för stunden motivera en fortsatt socialdemokratisk statsminister, trots att nära sex av tio väljare röstade på partier som lovade att avsätta Stefan Löfven.

I måndags kväll lade sig Centerpartiet och Liberalerna platt för Socialdemokraterna i Malmö kommunfullmäktige. De rödgröna blev större än alliansen i kommunvalet, och för att inte hamna i en situation där Sverigedemokraterna avgjorde frågan om kommunstyrelsens ordförande, lade de båda liberala partierna ned sina röster. Centerpartiet och Liberalerna hade ”tagit ansvar”, proklamerade genast socialdemokrater över hela landet.

Samma kväll sammanträdde även den nyvalda fullmäktigeförsamlingen i Halmstad. I Halmstad blev allianspartierna större än de rödgröna partierna, men liksom i Malmö blev Sverigedemokraterna vågmästare. Trots de inbördes storlekarna mellan blocken i Halmstad valde Socialdemokraterna att chansa och ställde således upp med en motkandidat vid omröstningen om kommunstyrelsens ordförande. Sverigedemokraterna valde då - av oklara skäl - att ge Socialdemokraterna sitt stöd.

Socialdemokraterna i Halmstad har således ”gripit makten med stöd av ett parti sprunget ur nynazismen”, för att parafrasera deras egen logik. Men från Sveavägen 68 har händelsen såvitt vi kan notera ännu förblivit okommenterad.

I ren sakpolitik uppträder samma mönster. Så fort allianspartierna vunnit en votering i riksdagen, som en följd av att Sverigedemokraterna tryckt på samma voteringsknapp, så har svaret från Socialdemokraterna kommit blixtsnabbt; alliansen tar otillbörligt stöd av ett främlingsfientligt parti.

Till och med i formaliafrågor är tonläget påfallande högt. Exempelvis i somras när allianspartierna gemensamt lämnade beskedet att de efter valet ämnade presentera en alliansgemensam talmanskandidat. Enligt den socialdemokratiska riksdagsgruppledaren Anders Ygeman innebar detta att alliansen ämnade ”aktivt söka SD:s stöd” trots att Jan Björklund ”lovat sina barn att aldrig ge Sverigedemokraterna inflytande.”

Socialdemokraterna har aldrig haft några problem med att söka sakpolitiskt stöd av Sverigedemokraterna. Utbrytningar ur alliansregeringens budgetpropositioner 2010 och 2013, är två tunga exempel. Och från den gångna mandatperioden kan noteras att Löfven lyckades vinna gehör för ny lagstiftning avseende utstationerad arbetskraft som en följd av stöd från Sverigedemokraterna.

Ygeman och Löfvens retorik om att isolera Sverigedemokraterna från inflytande uppträder aldrig någonsin i de fall där det skulle försvåra förutsättningarna att driva igenom den egna politiken. Förevändningstesen får närmast betraktas som vetenskapligt bevisad.