Den tänkande högern

Ledare

När filosofen Torbjörn Tännsjö tog sig an att beskriva konservatismen i förlaget Bildas ismer-serie (2001) framhölls bevarandet ha ett egenvärde. Konservatismen förklarades vara synonym med strävan efter status quo.

Artikeln publicerades 8 mars 2010.

Det är också så vi är vana att konservatismen presenteras i svensk kontext. Något ligger det förstås i vaktslåendet om det bestående. Konservatismen är kulturbunden, och rymmer inte någon utopisk vision av samhället som vi möter inom de liberala, socialistiska och kommunistiska idévärldarna. I korthet kan en konservativ grundsyn sammanfattas i en stegvis förändring av samhället där lärdomar och respekt för historien är avgörande. Denna försiktighet har också hämmat konservatismen som reformistisk kraft. De ibland senfärdiga omprövningarna av tidigare ståndpunkter har också bidragit till att konservatismen inte uppfattats följa med i tiden. Ofta anförs att högern var emot den allmänna rösträtten, mer sällan betonas att man relativt snabbt accepterade och även kom att omfatta ett principiellt stöd för den.

Dagens konservativa har haft en tendens att fastna i formfrågor, uttryckta i önskningar om ökade anslag till försvaret och operan eller varför inte den hopplösa strävan efter att ersätta talmannen med kungen. Mer naturligt är att koppla värdegrunden till idéer som syftar till att stärka familjerna, det civila samhället, det personliga ansvaret, en solidarisk socialpolitik, en hållbar miljöpolitik. Även frågor som rör upprätthållandet av gemensamma värden i samhället och kritik mot den förment toleranta mångkulturalismen torde intressera den konservative.

I den meningen kan man nästan ge de kulturskribenter rätt som den senaste tiden efterlyst intellektuella tänkare inom högern. De borde vara fler, även om en förklaring ligger i att det inte funnits en särskilt stor efterfrågan av de kulturradikaler som dominerat på dagspressens kultursidor.

Men när den förminskande frågan ställs om högern inte har fler tänkare än den konservative tänkaren Roger Scruton att lyfta fram missas målet. Den konservative intresserar sig ju först och främst för det som ofta benämns som klassiska kulturella och litterära skapelser. Verk som gått i kanon. Edmund Burke röjer konservatismens inneboende väsen redan i det första ordet i den kända titeln Reflections on the Revolution in France (1790). Attityden är den reflekterande, begrundande. Därför blir det lite fattigt när Växjöbördige kulturkritikern i Svenska Dagbladet Magnus Eriksson föreslår Aristoteles och Heidegger jämte Burke som god konservativ läsning.

Mycket talar för konservatismen som en i dag levande doktrin. Född ur ett motstånd mot den franska revolutionen är det här vi finner ett starkt försvar för de upplysningsideal som är på väg att malas ned av individupplösande teorier; identitetspolitik och posthumanistiska föreställningar om det specifika människovärdet som religiöst humbug. För Scruton, var det också relativismen och den postmodernism som Michel Foucault formulerade som öppnade ögonen på honom. Här såg han en ideologi för söndring och en glorifiering av den mänskliga destruktiviteten – som inte bara påverkade 68-vänstern utan än i dag är inflytelserik på universiteten och i politiken.
Inför det borde fler vara vaksamma.