Det är dags för M + KD

Ledare Artikeln publicerades

Slutet på Ulf Kristersson uppdrag att forma ett regeringsalternativ börjar närma sig. I realiteten är det ytterligare ett antal fikastunder under helgen det handlar om. Frågan är vad de sörplande i fråga skall åstadkomma under de nuvarande förutsättningarna.

Foto: Stina Stjernkvist/TT

För efter ett tag tar samtalsämnena slut om man sitter och fikar för mycket. Och just det här gänget, talmannen och partiledarna, har bestämt sig för att tala om ett mycket begränsat ämnesområde.

I korthet har Annie Lööf förklarat att en eventuell Alliansregering bör söka stöd hos Socialdemokraterna. Socialdemokraterna säger nej. Lööf har då istället velat ha stöd av Miljöpartiet. Miljöpartiet säger nej.

Båda dessa turer har varit dödfödda och för syns skull. För att efterkomma Annie Lööfs behov av att flaxa med vingarna. Och under samtalens gång har både Centern och Liberalerna dessutom hunnit vägra sätta sina signum under en gemensam debattartikel med ett slags Alliansens programförklaring.

Vad som inför valet var något som kunde förmodas står nu, redan efter Kristerssons första sonderingsvecka, helt klart. Det går inte att bilda en regering med de partier som alltjämt kallar sig Alliansen. Beröringsskräcken inför Sverigedemokraterna är för stark för två av dem.

Man kan tycka att det här valresultatet, åtminstone i dess grova drag, inte borde vara en överraskning för Centern och Liberalerna. Och att de därför borde ha dragit slutsatser och efter en enkel övning med räknestickan redan för länge sedan. Men partier består av människor och den sortens rationalitet sitter inte i väggarna i alla kanslier.

De vill inte. De vill helt enkelt inte bilda en regering med Ulf Kristersson som har ens passivt stöd från Sverigedemokraterna. Åtminstone inte Centern. I Liberalernas fall är det enligt uppgift fortfarande möjligt att riksdagsgruppen tar Björklund i örat, men ännu har det inte hänt.

Vad som bör vara möjligt att få till stånd är en situation där Liberalerna förklarar sig villiga att passivt bifalla en regering bestående av Moderaterna och Kristdemokraterna även om Sverigedemokraterna gör detsamma. Då blir Centern tvunget att bekänna slutlig färg. Det skall mycket till för att de i det läget fäller en sådan konstellation.

Det finns trots allt en anledning till att talmannen gav Ulf Kristersson och inte Stefan Löfven uppdraget att sy ihop en regering som tolereras av riksdagen. Den anledningen är att den icke-socialistiska majoriteten i Riksdagen är större än vad den varit på decennier. Till bilden kan läggas att Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens införande. På något sätt måste valutslaget kunna ställas emot enskilda partiföreträdares politiska neuroser.

Snart är väl ändå kaffet slut i skåpen på Helgeandsholmen. Då är det dags för Moderaterna och Kristdemokraterna att resa sig och bilda regering.