Det handlar inte om hur hårt du slår

Ledare Artikeln publicerades

På frågan vad Sverigedemokraterna är för parti blir svaret annorlunda än om man ställer frågan vad Sverigedemokraterna vill bli, och möjligen också är på väg att bli.

Partiets historia med ursprung i den rasistiska rörelsen Bevara Sverige svenskt, BSS, och kopplingar till nazianstrukna personer är skuggan bakom den nuvarande ledningens mer putsade yttre. Som Anders Klarström, exnazist och partiledare under början av 1990-talet, vars meritlista innehöll mordhot mot tv-kändisen Hagge Geigert. Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin, löd budskapet. Så sent som 1995 förbjöd partiet uniformer i samband med utåtriktade aktiviteter. Gång på gång har enskilda medlemmar, också med positioner, gett uttryck för rasism, främlingsfientlighet och om inte hat så ett djupt förakt för islam och muslimer.

Men berättelsen om Sverigedemokraterna rymmer även trakasserier riktade mot partiaktiva. Om människor som får sparken på grund av sitt medlemskap, hur partiet utsatts för valfusk, om särbehandling i medierna, om våld och hot med såväl ytterkantsvänster som ultranationalister som avsändare. Martyrskapet är en del av den Sverigedemokratiska identiteten. Sydsvenskanjournalisten Niklas Orrenius berättar i sin bok "Jag är inte rabiat. Jag äter pizza." (Månpocket) om hur självbilden kommer till uttryck i reciterandet av Sylvester Stallones boxare Rocky Balboa: "Det handlar inte om hur hårt du slår. Det handlar om hur hårt du kan bli slagen, och fortsätta röra dig framåt. Hur mycket du kan ta, och fortsätta röra dig framåt. Det är så du vinner."

Det som är tydligt i Orrenius samlade reportage, som kan läsas var för sig men med fördel i sin helhet, är att partiet förändrats och nu strävar efter att bli ett mittenorienterat nationalistiskt parti från att tidigare ensidigt fokuserat på invandring. Det förklarar också den utåt sett paradoxala bilden där också personer med invandrarbakgrund är aktiva Sverigedemokrater. Svenskheten är dock svårdefinierbar, och tar sig ibland lustiga uttryck om huruvida Zlatan Ibrahimovics kroppspråk är att klassa som svenskt eller inte.

Under hösten utgick många från att Sverigedemokraterna skulle komma in i riksdagen. I opinionsmätning efter opinionsmätning låg partiet över fyra procent. Från vänster till höger i politiken tävlades det i att ta avstånd från uppstickaren. I Stockholmspolitiken är strategin öppen, moderaterna och socialdemokraterna ämnar samarbeta för att lämna Sverigedemokraterna utan inflytande. Ett sådant besked passar som hand i handske för ett parti som profilerar sig som anti-etablissemangets rörelse. Bilden av att alla andra partier är likadana och Sverigedemokraterna unika förstärks.

På riksplanet är nu förhållandet annorlunda. Ju tydligare alternativen är, ju starkare blockpolitiken är, desto mindre blir utrymmet för Sverigedemokraterna att locka till sig väljare. Valet 2010 ser ut att bli ett val mellan de rödgröna och alliansen. Det återspeglar sig också i färska opinionsmätningar, där Sverigedemokraterna åter hamnat långt under fyraprocentsspärren.

Orrenius har med sin bevakning av Sverigedemokraterna visat en annan väg inom journalistiken än den vi är vana vid. Han bryter med vad man kan kalla en slags förträfflighetsjournalistik, som kort ut på att visa sin egen förträfflighet genom att ta avstånd från, ibland tysta ned, eller förlöjliga det man uppfattar som ont – i detta fall Sverigedemokraterna. Resultatet: en ytlig och långt ifrån rättvisande bild av objektet för bevakning. Vi kan, och bör, förvänta oss mer. Fler borde följa Orrenius exempel och granska Sverigedemokraterna utifrån relevans, saklighet och opartiskhet. Det vill säga utifrån journalistiska grundprinciper.