Det svenska mörkernätet?

Ledare Artikeln publicerades

Förra måndagen var Londonarenan The O2 värd för ett helt nytt fenomen. Tusentals människor satt parkerade för att höra på – ett samtal. Sam Harris, Jordan Peterson och Douglas Murray knådade i två timmar frågan om religionens plats i västerlandet. Men arrangemanget säger inte så mycket om västerlandets intresse för religion som dess intresse för intellektuell syresättning.

Är namnen obekanta? Skjut Murray åt sidan ett ögonblick och lägg till amerikaner, sådana som Joe Rogan, Eric Weinstein, Dave Rubin, Christina Hoff Sommers och Ben Shapiro och flera, och det som i USA halvt skämtsamt kallas ”The intellectual dark web” framträder.

Foto: Bernd Thissen

Begreppet vill fånga ett antal personer som utkristalliserat sig på samma villkor i amerikansk debatt. Dels har de visat mod i det att de vägrat underkasta sig landets alltmer hårdnande krav på politisk korrekthet. De delar inte nödvändigtvis politiska åsikter men finner varandra i kampen för yttrande- och tankefrihet.

Dels utmärker de sig i att de når ut utanför de etablerade strukturerna för nationell debatt. De finns på twitter, i podcastar och på Youtube och deras genomslag är enormt. Komikern och kampsportskommentatorn Joe Rogans podcast ”The Joe Rogan experience”, som symptomatiskt startade som ett litet privatprojekt, sänder oavbrutna tretimmarssamtal med gästerna. Ändå har den kommit att bli bland landets absolut största. ”Folk hungrar efter kontroversiella åsikter”, säger han själv. ”Och de hungrar efter en faktisk konversation”. Den nytända internationella stjärnan Jordan Peterson menar för sin del att det handlar om ”en längtan efter sanning”.

Det är en tänkvärd observation i en debattmiljö präglad av gapighet och ändamålet-helgar-medlen-reflexer. Inte minst som vänsterns utfulningsförsök hamrar dagligdags mot gruppen i fråga. Men det hjälper inte. Fenomenet växer. Framträdandet i måndags var ju inte ens i USA och en del av en större turné.

Är det i det ljuset man skall se klockringningsdebatten kring den borgerlige debattören Thomas Gür? Föst störs hans seminarium om integration under Almedalsveckan ut av att den vänstervridne domprosten Mats Hermansson ringer ”fara å färde” i kyrkklockorna, och i den efterföljande debatten naziststämplas han av Aftonbladets ledarredaktion. Men, och det är det intressanta: opinionstrycket på sociala medier slår tillbaka. Hermansson beslås med lögn kring ringningens omständigheter och Aftonbladetskribenten Jonna Simas fulgrepp fördöms så att det ekar både i och utanför Internet.

Gür, med sin facebooksida som växande opinionsbas, går snarast stärkt ur striden. Ett tecken på att spelreglerna sakta men säkert håller på att ändras.

I dagarna har som ett ytterligare exempel Mustafa Panshiri och Jens Ganmans bok ”Det lilla landet som kunde” trängt sig fram mellan deckare och kokkonst. Författarna har tagit steget från debatten på sociala medier till att omsätta sina uppfattningar i ett slags dokumentär om svensk politisk korrekthet och migrationspolitik. I skrivande stund ligger boken tvåa på boktoppen och har därmed passerat Hans Rosling.

Även i svensk miljö har vuxit fram en flora av debattörer som både i form och innehåll går vid sidan av de vanliga mediala allfarvägarna. Nämnas kan även sådana som Rasmus Dahlstedt, Ann Heberlein, Joakim Lamotte, Rebecka Weidmo Uvell, Aron Flam och förstås naturkraften Tino Sanandaji, vars popularitet ännu inte prövats fullt ut: finns den svenska åhörarsal som förmår famna hans framträdande eller krävs det en arena?

Var och en av dessa har med egna uttrycksmedel kommit att bli en opinionsplattform i sig själv, i princip enbart med hjälp av Internet. Undertecknads glömska och okunskap samarbetar i att göra uppräkningen orättvist kort. Men poängen handlar inte om de enskilda personerna. Poängen är att ett sådant här galleri existerar och att dess påverkan växer.

Samlingen viktar möjligtvis mer åt höger än Joe Rogan et consortes och följaktligen utsätts en del av dem för närmast maskinell smutskastning. Men den nya tidens villkor skapar också studsskydd. För några år sedan hade Visbys domprost kunnat posera som demokratisk riddervakt. Nu 2018 är han förmodligen förvånad över istället få stå med byxorna nere.

Såväl Flam som Sanandaji har gästat Dave Rubin i dennes Youtube-show ”The Rubin Report” och Rubin har vid ett tillfälle med förvåning konstaterat att en femtedel (!) av de reaktioner han mottar är från svenskar.

Det är häpnadsväckande mycket och frågan är varför. Vi har inte riktigt de amerikanska uttrycken för politisk korrekthet hos oss. Våra universitet är – ännu – inte fyllda av vänsterstudenter som står och skriker för att tysta föredragshållare de inte gillar. De svenska uttrycken är omisskännligt svenska i sin tysta effektivitet. Amerikanerna har såvitt jag vet till exempel inte värdegrunder med vilka offentligheten elektrifieras för frilöpare (”value-ground”?). De har heller inte samma samförståndsanda att kunna missbrukas politiskt.

Det är hur som helst svårt att inte dra slutsatsen att Dave Rubins starka patos för åsiktsfrihet slår an i länder där ett sådant frimod upplevs som bristvara. Och att det är ett underbetyg för Sverige. Men spelreglerna håller som sagt på att ändras.