Diegetiskt kvoteringsbehov

Ledare Artikeln publicerades

Finansieringen av svensk film ser ut att kunna gå in i en ny era.

 

Foto: Dan Hansson / SvD / TT

Hittills har Svenska Filminstitutet med sin avgörande ställning kunnat lägga filmskapares öde i händerna på sex personer. Av dessa är det en som har specifikt ansvar för långfilmer och två som har ett övergripande ansvar. Tre personer som bestämmer vilka svenska långfilmer som skall få de ekonomiska förutsättningarna för att nå biobesökarna.

Med denna makt över nålsögat blir det nästan genant när Filminstitutets vd Anna Serner går ut med hotet om att allt marknadsstöd skall gå till kvinnliga filmskapare år 2020 om fördelningen mellan kvinnor och män bland regissörer och manusförfattare inte är jämn vid det laget. Marknadsstödet omfattar en tredjedel av de pengar som delas ut från stiftelsen och går till storfilmer som setts av fler än tvåhundratusen biobesökare.

Med en vd med sådant engagemang för jämställdhet och med så långtgående möjligheter att påverka filmbranschen borde ju saken redan vara löst. Det faktum att könsbalansen ännu inte är uppnådd borde därför kunna härledas till att Svenska Filminstitutets vd tar sin myndighetsutövning på största allvar.

Det är nämligen så att institutet som inte är en myndighet ändå sysslar med myndighetsutövning. Den saken har klarlagts i Högsta domstolen. Det innebär att myndighetsutövningens principer binder filminstitutet och Anna Serner. Det är förbjudet att i myndighetsutövning diskriminera människor utifrån kön.

Att annonsera att man tänker diskriminera filmprojekt beroende på om det är män eller kvinnor som arbetar med dem är oansvarigt. Om man skulle göra verklighet av det lär man dessutom bli dömd i domstol. Det får man ändå tro att vd:n Serner har koll på.

Istället lär uttalandet vara tänkt som ett sätt att skaka om branschen, att få aktörerna att verkligen anstränga sig för att få till mer aptitlig statistik. Filminstitutet har arbetat för snyggare statistik under en längre tid och konstaterade att man efter 2016 i princip nått en jämn könsbalans i stödet till regissörer, manusförfattare och producenter. Det man vill komma åt nu är storfilmerna, de som lyckas på bio.

På ett sätt sammanfattar det kvoteringsivern. Svenska Filmistitutet är en utpräglad elitstiftelse. Den har makten över vad som får förutsättningar att lyckas, den delar ut prestigefulla priser och dess företrädare åker på glamourösa tillställningar i Cannes. Den ingår i en sfär där idén om att könsdiskriminera män ses som ett verktyg i mängden. Det som finns kvar att erövra är biobesökarnas gunst.

Anna Serner konstaterar att ”Man vill ju bara vara sig själv inte sitt kön” men att den situationen är omöjlig utan ett par generationer av aktivt kvoteringsarbete. Kanske är det den upphöjda positionen som förpliktigar ställningstagandet för olaglig kvotering det är nämligen svårt att se att publiken till storfilmerna känner samma press som Serner. De kanske till och med upplever att de kan leva sina liv, och gå på bio, just som sig själva utan att reduceras till sina kön.