Dödsångest bortom politik

Ledare
Foto:

Är självmord att likna vid en trafikolycka? Ja, om man får tro företrädarna för organisationen Suicide Zero är det så. De vet att berätta att ”expertis” numera betraktar självmord som ”psykologiska olycksfall”. Vi har alltså olycksfall i trafiken och inom psykologin, och båda kan ses på samma sätt - särskilt i förhållande till anslagsgivande myndigheter.

Artikeln publicerades 8 augusti 2017.

Dessa representeras av socialminister Annika Strandhäll som nu vill att det tillsätts en utredning. Det kan också bli fråga om en upplysningskampanj om självmord.

Det Bergmanska svårmodets land förnekar sig inte.

Sverige har länge haft rykte om sig av vara ett självmordsland. Till viss del orättvist eftersom det också har handlat om noggrann statistikföring. Samtidigt är det inte tu tal om att femtonhundra fall om året är mycket, och att varje självmord är en tragedi.

Men placeras dessa tragedier verkligen rätt när deras vara underordnas riksdagens handlingsanspråk, som om det handlade om den tekniska gripbarheten i bilkrockar? Människor äger och kommer alltid att äga den suveräna rätten till sin egen död, och våndorna i detta underordnas sannolikt inte någonting annat än sociala, kulturella och moraliska horisonter långt bortom anspråken hos någon politiker.

Den ångest som bär upp självmordstalen i ett välfärdsland pekar inte på ett politiskt tillkortakommande utan ytterst på ett civilisatoriskt sådant.

Men om man då är ur balans, psykotisk, bortom sina sinnens fulla bruk, blir svaret. Då är det inte frågan om medvetna beslut utan om människor som går i blindo och måste omhändertas av samhället. Jovisst, och det sker också. I svåra fall på kliniker och i övrigt formligen vadar det moderna samhället i antidepressiva och ångestdämpande mediciner. Tar Suicide Zero in dessa kostnader i sina beräkningar?

De återstående insatser som kan göras sker i form av psykologisk och psykiatrisk hjälp. Det är ett vårdområde som säkert kan förbättras, precis som alla andra. Och det går säkert att argumentera för att det finns förebyggande insatser av annan art som mår väl av mer pengar, men att det skulle tarva summor i klass med trafiksäkerhetens är helt orimligt.

Enligt Suicide Zero är det inte så konstigt att riksdagens nollvision för självmord inte har gett någon effekt eftersom man inte har anslagit några pengar. Det är en märklig attityd hos en organisation som lagt sig för ankar i ett sådant existentiellt djuphav. Resurser, anslag och insatser antas kuva mänsklig dödsdrift på ett sätt som påminner om det svenska sextiotalets ingenjörstro då landets andliga väl skulle sättas under utredning.

Suicide Zero ställer flera retoriska frågor, såsom hur nollvisionen mot självmord skall uppnås och vilka slutsatser man skall dra av att de inte minskar. De hårda men mänskliga svaren är att en sådan vision aldrig kommer att uppnås och att vi aldrig kommer att vara förmögna att dra fullödiga slutsatser.