Domstolar i skymundan

Ledare Artikeln publicerades

Domstolscheferna vid fyra av Sveriges största tingsrätter slår i ett inlägg på DN debatt (18/6) larm om att resursbrist hotar deras verksamhet och riskerar förta effekterna av de politiska ansträngningarna på polis- och åklagarsidan. Deras dystra beskrivning åskådliggör till fullo den ryckighet och brist på helhetsgrepp som tenderar att utmärka regeringens kriminalpolitik.

Foto: Johan Nilsson/TT

Artikelförfattarna konstaterar att landets domstolar dras med digra ekonomiska problem och måste göra neddragningar som påverkar deras arbete betydligt. De ”ser med stor oro på den utveckling som nu sker när det gäller de ekonomiska förutsättningarna för… att bedriva en effektiv och rättssäker verksamhet”. Man varnar alltså för att rättssäkerheten, en hörnsten i varje liberal demokrati värd namnet, inte kan garanteras med det nuvarande ekonomiska ramverket. Det är svårt att överskatta hur illa detta faktiskt är.

Man framhåller ett antal utmaningar för verksamheten om inte mer resurser skjuts till. En är att lindrigare brott och familjemål trängs undan av grövre brott som resulterat i frihetsberövanden och därmed går före. Sådana mål har inte bara blivit fler utan också större och mer tidsödande. En annan utmaning är att bevisläget försämras ju mer tid som förflyter mellan brottstillfälle och rättegång, eftersom de inblandades minnesbilder försvagas över tid.

Till det kommer svårigheter att upprätthålla säkerheten, och att det blir mindre görligt att ägna sig åt utvecklingsarbete när kärnuppgiften – dömandet – hamnar i tvunget fokus. Liksom att domstolarna under överskådlig framtid kommer att hantera många sammansatta grova brottmål i kölvattnet av regeringens kriminalpolitiska offensiv.

Artikelförfattarna efterlyser helt rimligt en ekonomisk jämvikt mellan rättsväsendets olika delar. Om ingenting görs åt den rådande obalansen kan gemene man få nöja sig med mindre på rättvisans område. Det kan samtidigt bli så att ”de mycket stora satsningar som gjorts på vissa myndigheter, främst polisen men även på åklagarna, riskerar att gå till spillo på grund av resursbrist i domstolarna”.

Den ojämna resursfördelningen inom rättsväsendet är inte alldeles lätt att förstå sig på. Det är lätt att se att underfinansierade domstolar borgar för flaskhalsar, dysfunktionalitet och mindre effektiv brottsbekämpning. Å andra sidan torde få vara förvånade, givet att regeringens kriminalpolitik ofta varit reaktiv och saknat helhetsperspektiv och framförhållning. Därav till exempel de överbelagda fängelserna och häktena.

Det värsta är dock om den enskilda medborgaren drabbas negativt av domstolarnas politiskt betingade resurssvaghet. Domstolscheferna lyfter vid ett par tillfällen fram det lidande som är förknippat med att vänta på en rättsprocess och på ett rättsligt avslut. Det framstår inte minst utifrån omsorg om brottsoffren som ytterst angeläget att domstolsväsendet snarast tillförs medel så att det kan fungera som tänkt.