Drömmen om år noll
Bakom detta idealsamhälle skymtar en segsliten tanke som särskilt utmärker moderniteten – idén om ”år noll”, som går ut på att samhället skall börja om från början, utan historiskt bråte. Denna idé är starkt förknippad med en vilja att skapa en ny människa och har påtagliga utopiska förtecken.
Franska revolutionen är i egenskap av det första framträdande moderna uttrycket för ”år noll” en anfader till idéns alla mer sentida yttringar. Man önskade då städa ut inte bara de hävdvunna maktstrukturerna utan även religionen och andra invanda företeelser. En ny tideräkning och kalender infördes, och såväl årets månader som veckans dagar döptes om. Katolicismen ersattes av en statsunderstödd ateistisk religion som vördade principer som Förnuftet, Friheten och Naturen.
Vi vet förstås hur det gick med dessa radikala nymodigheter. Varken de kronologiska eller livsåskådningsmässiga innovationerna stod sig, och marschen mot demokrati dröjde trots slagorden jämlikhet och broderskap. Nedärvda mönster gjorde sig gällande, katolicismen kom tillbaka, liksom monarkin, som hade en stark ställning under stora delar av artonhundratalet. Den revolutionära tideräkningen och kalendern övergavs, månader och dagar återfick sina forna namn.
De franska revolutionärernas andliga arvtagare har som regel inte varit mer framgångsrika. Till exempel har både kommunismen och nationalsocialismen försökt nollställa samhället och åstadkomma ett nytt slags människa, men ingendera ideologin har lyckats i sina föresatser. Det närmaste någon kommit att förverkliga dem är sannolikt Nordkorea, där statsledningen effektivt tvingat in folket i en mycket extrem ideologisk mall. Samtidigt kan man fråga sig vad som händer den dag regimen faller; det är troligt att gemene man återgår till tidigare beteenden och tänkesätt som undertryckts men inte försvunnit.
I vår svenska samtid företräds idén om år noll framför allt av diverse ytterlighetsriktningar på vänsterkanten, som tenderar att lägga tonvikten mer på att få till stånd en ny sorts människa än på att omvandla hela samhällsgemenskapen. Eftersom deras fokus således är moraliskt snarare än politiskt blir strävandena efter ”år noll” i hög grad decentraliserade och därmed mer svårgripbara och försåtliga.
Ett annat bra exempel på hur ”år noll” kan gestalta sig idag är den kommunala genusförskola som uppmärksammats för att dess personal gjort sig av med Astrid Lindgren-böcker, föreskrivit att alla barn skall benämnas ”hen” och satt press på pojkar att bära klänning. Den dogmatiska hållning förskolans pedagoger visat prov på reflekterar uppenbarligen en ambition att utjämna alla mellanmänskliga skillnader och begynna historien på nytt.
Men varken de eller klimatutopisterna lär nå någon nämnvärd framgång i sin kamp för att omdana världen – människan är bevisligen alldeles för bångstyrig och inkörd i gamla hjulspår för att det skall kunna gå vägen.
