Dubbla gröna budskap

Ledare Artikeln publicerades

När Miljöpartiets de Gröna inleder sin kongress i dag är platsen den flotta konferensanläggningen CCC vid Klarälven i Karlstad där Moderaterna nyss huserade. Det speglar en lång resa. När tidigare språkröret Lotta Nilsson Hedström valdes var platsen en gymnasieskola i Kristianstad. Valen av lokal, det var folkhögskolor och kursgårdar, visade på dåtidens gröna preferenser. Man skulle inte uppfattas som en del av etablissemanget, utan som ett fräscht alternativ till betongpartierna.
Nu är det alltså andra tider. Inför årets kongress tar tunga namn debatt i tidigare så tabubelagda frågor som anknyter till ursprung i 1970-talets alternativrörelse. Från universitetsstaden Uppsala kommer interna protester mot många miljöpartisters starka traditionella vurmande för alternativ medicin. Varför sägs, det hyllar vi vetenskapen i frågor om global uppvärmning, men icke-vetenskapliga metoder i vården? Det är kloka synpunkter som dock lär väcka stor ilska i den grupp av kärnväljare som funnits med sedan den tid då fredsaktivister, alternativodlare och feminister var med och bildade Miljöpartiet.
De gröna framgångarna bygger till stor del på att den forna utvecklingspessimismen bytts ut mot en framtidsoptimism. Tillväxt ska främjas, så länge den i de grönas ögon är rätt sorts tillväxt som vindkraft och bioenergi. Höghastighetståg mellan tidigare så ifrågasatta storstäder är den stora framtidssymbolen. Det talas tystare i vart fall från det givna språkröret Gustaf Fridolins håll om tidigare hjärtefrågor som kortare arbetstid och friår. Åtgärder som formades för att skapa en motpol till det "stressiga tillväxtsamhället".
Språkrörstriden som väntar illustrerar att de gröna inte är ett toppstyrt parti där val i praktiken genomförs av valberedningar efter förhandlingar i slutna rum med partidistrikt. Gräsrotskulturen lever kvar. Men språkrörsstriden vittnar också om betydande politiska skillnader. Det är ett vägval som ska ske i Karlstad. Det delade ledarskapet öppnar för dubbla budskap. Det är både ja och nej till Libyeninsatsen. Mikaela Valtersson som stått för utformandet av den mer pragmatiska ekonomiska politiken var symptomatiskt nog inte valberedningens förslag som kvinnligt språkrör, utan den föreslog den mer radikala Åsa Romsson som är en vän av arbetstidsförkortning och ovän till Libyeninsatsen.
Romsson kan nå kärnväljarna, Fridolin storstadsväljarna enligt valberedningens strategiska överväganden. Där är de gröna liksom i valet av konferensanläggningar numera ett parti som alla andra. Permanenta dubbla budskap kommer dock oundvikligen få väljarna att ställa frågan vilket Miljöparti det är som söker förtroende.