Dubbla identiteter inga problem

Ledare Artikeln publicerades

”Samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men de är inte svenskar”, hävdade Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder i Dagens Nyheter och följde i SVT:s Aktuellt upp med att vara tveksam till huruvida det går att vara hundra procent svensk och hundra procent kurd samtidigt.

Detta med motiveringen att ”då är man ju tvåhundra procent av någonting”.
Miljöpartiets Maria Ferm ville inte låta honom stå oemotsagd utan konstaterade genast att man visst kan vara ”hundra procent svensk, hundra procent kurd, hundra procent innebandyspelare och hundra procent dotter samtidigt”. Och debatten har gått vidare, utan att någon hittills lyft fram de forskningsresultat som faktiskt finns kring hur förekomsten av kulturella identiteter påverkar människors framgång i skolan och på arbetsmarknaden.

Debatten om kulturella identiteter kopplas inte sällan till den bristande integrationen av utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Förekomsten av kulturella identiteter har också ägnats allt större utrymme inom såväl den ekonomiska som den psykologiska forskningen. Traditionellt har denna forskning tagit sin utgångspunkt i förekomsten av så kallade ”oppositionella identiteter” vilket innebär att en individ som närmar sig kulturen i ett nytt land med automatik måste distansera sig från kulturen i sitt ursprungsland och tvärtom. Detta endimensionella synsätt får sägas ligga relativt nära Söders tankegångar och innebär i princip att en individ måste välja att identifiera sig med den svenska kulturen eller med sitt hemlands kultur.

Under senare år har det dock inom forskningen vuxit fram en någorlunda konsensus om att individer med utländsk bakgrund faktiskt kan välja att identifiera sig med såväl kulturen i sitt nya land som med kulturen i sitt hemland. Resultaten från de undersökningar som gjorts visar att personer som känner en stark koppling till den svenska kulturen faktiskt också är de som lyckas bäst på arbetsmarknaden i Sverige, oberoende av hur stark samhörighet man känner med kulturen i sitt ursprungsland. Så länge personer med utländsk bakgrund i Sverige känner stark samhörighet med den svenska kulturen finns sålunda inte särskilt mycket fog för oro för att den som också behåller en stark koppling till den kulturella identiteten i sitt hemland skulle vara sämre lämpad för att integreras på den svenska arbetsmarknaden. För personer som däremot känner svag samhörighet med den svenska kulturen ser dock arbetsmarknadsläget avsevärt sämre ut, oberoende av hur stark koppling man känner till kulturen i sitt hemland.

Debatten kring kulturell identitet bör således avlägsnas från perspektivet att en individ måste välja vilken kultur denne vill känna samhörighet med. Den som hävdar assimilering bort från kulturen i sitt hemland är en förutsättning för att lyckas på arbetsmarknaden i Sverige har svårt att finna stöd i resultat från senare års forskning. Slutsatsen från denna forskning är istället att för att lyckas på den svenska arbetsmarknaden är en stark identifikation med svensk kultur viktig och för personer som identifierar sig med den svenska kulturen är graden av identifikation med ursprungslandets kultur något man kan bry sig mindre om.

Mats Hammarstedt
Professor i nationalekonomi
Linnéuniversitetet i Växjö