Dubbla måttstockar för Kakan och Kringlan

Ledare Artikeln publicerades

I kväll är det säsongspremiär för det populära TV-programmet På spåret i SVT. I en av kupéerna sitter Sveriges radio-profilen Karin "Kakan" Hermansson. Förhoppningsvis går ingen av programmets resor till Malexander där de uppmärksammade morden på två poliser ägde rum 1999. På Twitter skrev Kakan för några år sedan: "Det va ett jävla tjat om Malexander. Palla när snuten tycker synd om sig själv."

Förra hösten skrev Kakan återigen om Polisen på Twitter: "Kämpa Stockholm, idag och för alltid. Ta hand om varandra och glöm ej; ACAB. Dom skyddar nassarna inte oss". ACAB är en förkortning för "all cops are bastards" vilket kan översättas med "alla snutar är horungar".

Kakan har bett om ursäkt för sina formuleringar och tagits i örat av sin arbetsgivare, men Sveriges Radio lät henne ändå vara kvar som programledare för Morgonpasset i P3.

En annan person som också uttryckt sig svinaktigt och uttryckt ånger är komikern Kristoffer "Kringlan" Svensson. Hans grovt sexistiska och hotfulla uttalanden har lett till att samtliga hans samarbetspartners, inklusive Sveriges Radio, klippt banden med honom. Det har nu gått så långt att en nyårsrevy på Malmö stadsteater, som Kringlan är manusförfattare till, läggs ner.

Vilka krav ska vi ställa på att människor som utför sitt arbete väl, även är klanderfria i sin vandel? I en tid när allt fler människor är sitt eget varumärke blir det naturligt att uppdragsgivare drar öronen åt sig över ett beteende som det Kringlan uppvisat. Samtidigt måste vi fundera över vad vi går miste om i form av litteratur, konst, musik – eller för den delen humor – om brister i upphovsmännens karaktär ska göra dem till persona non grata.

Den store dirigenten Arturo Toscanini sa, med anledning av kompositören Richard Strauss samröre med nazistregimen: "För kompositören Strauss lyfter jag på hatten, för människan Strauss sätter jag på mig hatten igen."

Det var förmodligen lättare att förhålla sig till dåtidens stjärnor och deras åsikter, när ordet idol fortfarande syftade på en gudabild och inte som i dag på en känd person som vi placerar i ett massmedialt pantheon.

I en tid när kändisar får symbolisera det liv vi skulle vilja leva och vi följer dem i detalj på sociala medier, blir de vår tids hjältar. Men när som helst kan de också bränna sina vingar och falla handlöst mot marken.

Vissa personer åker ut i kylan direkt medan andra får vara kvar i värmen trots snarlika överträdelser, som i fallet Kakan och Kringlan. Det betyder att vi dömer med dubbla måttstockar. Alltför ofta är måttstocken till klar fördel för den som står till vänster på den politiska skalan.

Hur kan man annars förklara att några av våra mest folkkära profiler är medlemmar i ett parti som hyllar Stalin och Nordkorea, samtidigt som en av våra mest uppskattade sportkommentatorer fick löpa gatlopp när han råkade använda ordet svarting?

När spelreglerna för vad som är salongsfähigt att tycka och säga är otydliga för personer i det offentliga rummet, spiller det snart över även på dem som står utanför strålkastarljuset.

Det hör till ett civiliserat samhälle att säga ifrån när någon passerar anständighetens gräns, men insikten om att vi inte är konsekventa i våra bedömningar bör mana till en viss ödmjukhet när vi ser drevet ta form. Framför allt bör vi komma ihåg att vi kan kritisera utan att för den skull demonisera.