Annons

Elbilsromantik med baksida

Nytt år innebär också att det gamla årets statistik stegvis tillgängliggörs och letar sig ut i tidningsspalterna. 2018 blev ett rekordår för Sverige. Rekord vad gäller allt från antalet dödsskjutningar och RUT-avdrag till vildsvinsolyckor. Så även vad avser elbilsförsäljningen. Ändå är elbilsstatistiken modest i relation till den högtravande retoriken.
Ledare • Publicerad 8 januari 2019 • Uppdaterad 9 januari 2019
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Lars Pehrson/SvD/TT

Elbilarna och laddhybriderna utgör ännu bara någon enstaka procent av det totala antalet bilar i vårt land. Siffrorna känns närmast frampiskade, med tanke på den allt mer aggressiva beskattningen av bensin- och dieselbilar. Ändå är elbilssiffrorna tämligen blygsamma om vi ser till de målsättningar som Sverige i blocköverskridande enighet beslutat om. Miljömålsberedningen har, med stöd av samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, slagit fast att utsläppen från inrikes vägtransporter skall minska med minst sjuttio procent senast år 2030 jämfört med 2010. Det kanske inte säger så mycket, men motsvarande siffra för EU gemensamt är tjugo procent.

Sveriges målsättning är unik. Och då är ändå Sverige ett glest befolkat land, där näringsliv och enskilda är mer beroende av konkurrenskraftiga priser på transporterna än länder där avstånd är korta. Människors vardag är fortfarande beroende av transporter som rent praktiskt ännu inte kan ske med elbilar, vilka elaksinnade nya skatter som Miljödepartementet än kan tänkas komma på.

Annons

Med andra ord: elbilstekniken och den enskildes köpkraft matchar inte på långa vägar behovet av vägtransporter utanför storstäderna. I kläm mellan Miljömålsberedningens rosaskimrande framtidsdrömmar, med de aggressiva styrinstrument som kommit i dess följe, och den faktiska verkligheten återfinns svensk landsbygd.

Och även om framtidsvisionen om elbilar åt alla och envar på något mirakulöst sätt blir verklighet inom de tidsramar som ställts ut så återstår ytterligare ett mycket centralt problem. Ja, om det nu är klimatfrågan som föranleder denna radikala förändringsprocess. Frågan om var elbilarnas el skall komma ifrån. Om svensk energipolitik fortsätter bedrivas på samma sätt nu sker kommer våra elbilar, som en logisk följd av kärnkraftens utfasning, snart åka runt med el alstrad från kontinentens kolkraftverk. Att det är en energipolitik som finner sina största tillskyndare hos just de klimatvänner som är allra mest entusiastiska över elbilens möjligheter, förefaller onekligen paradoxalt.

En annan paradox att fundera över är denna: Om det nu är så att fullskalig elektrifiering av fordonsflottan väntar runt hörnet, varför samtidigt stegvis nedprioritera väginfrastrukturen? Staten liksom kommuner - inte minst Växjö - är helt ogenerade i sina ambitioner att minska bilismen som sådan.

”Att tro på elbilen är som att tro på Gud”, uttryckte nyligen journalisten Robert Collin i en krönika (Råd & Rön, 13/12-2018). Att elbilen är framtiden stämmer säkert, men den bristande förmågan att relatera till vår samtida verklighet ger onekligen vissa delar av elbilsentusiasmen väckelsereligiösa undertoner.

Dag ElfströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons