Annons

En bensinkokt groda

Bensinpriset är en påminnelse om att människor kan stå ut med nästan vad som helst så länge förändringarna sker långsamt och gradvis.
Publicerad 24 maj 2018
Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.
Foto: Andreas Hillergren

För någon vecka sedan bröts den magiska gränsen sexton kronor per liter. För sex år sedan var den smärtgränsen femton kronor. Inför valet 2014 började priset sjunka och med den rödgröna regeringen på plats i Rosenbad beslöt finansminister Magdalena Andersson (S) att bryta sitt vallöfte om att inte höja skatten på drivmedel.

Då motiverades det med att priset på råolja var ovanligt lågt. Det berodde i sin tur på omvärldens sanktioner mot Ryssland som nyligen genomfört den illegala annekteringen av Krimhalvön. För att inte urholka finanserna höjdes alltså skatten och blev kvar på hög nivå även efter att oljepriset gått upp igen.

Annons

Det har lett till det högsta bensinpriset sedan andra världskriget. Bortser man från år 1950 då effekterna av kriget fortfarande drev upp priset till exceptionell nivå har man aldrig fått mindre bensin för pengarna än nu. 1970 då bensinen var som billigast räckte en genomsnittlig årslön till 31 882 liter bensin. Motsvarande siffra för år 2016 var 26 306 liter. Med dagens pris får man bara 22 648 liter om man skulle lägga hela lönen på soppa.

Samtidigt har utvecklingen i bilindustrin varit enorm. Motorer är snålare än någonsin och bilarna innehåller teknik som är på håret att göra föraren överflödig. Men det är läget i framkanten. Bakom spjutspetsen ser det annorlunda ut. En halv miljon bilar i Sverige kommer att stängas ute ur centrala Stockholm när miljözonerna införs. För dieselbilarna ser det inte heller ljust ut.

De stigande och på politisk väg höjda drivmedelspriserna gör att återbruket av bilar tar skada. Fullt fungerande bilar som inte legat i framkant vad gäller bränsleförbrukning blir svårare att sälja och dyrare att äga. Människor med sämre ekonomi eller som har en livssituation som kräver mer än en bil i hushållet har svårt att hålla kostnaderna nere. Det samma gäller personer som bor utanför de tätaste kollektivtrafiknäten.

Bilbranschen gör vad den kan för att hålla jämna steg med ett stigande bränslepris, samtidigt som förväntningarna på teknik och bekvämlighet i trafiken gör dagens bilar tunga och stora. För den som inte kan byta till en nyare och snålare bil vartannat eller var tredje år innebär det att drivmedlet blir en allt större utgift.

När elbilarna nu blir billigare och fler går över till dem har regeringen också talat om att det måste finnas sätt att beskatta dessa bilar för att inte gå miste om viktiga bidrag till statskassan. Vägar och konsekvenserna av olyckor i trafiken måste ju finansieras på något sätt. Men hur ser finansieringen ut? I dagsläget utgör olika skatter tio av sexton kronor per liter bensin. Till detta kommer fordonsskatt som skall betalas av alla bilar på vägarna.

Problemet är att staten sedan länge vant sig vid att bilismen är en kassako istället för en självfinansierad budgetpost. Sammanlagt kommer nästan nittio miljarder kronor in till staten via skatter på bilismen, men satsningarna på att bygga nya och underhålla gamla vägar brukar ligga på drygt tjugo miljarder kronor.

Drivmedelsskatten är helt enkelt ett för bra sätt att komma åt människors plånböcker för att låta bli. Det kan grodorna vittna om.

Jacob SidenvallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons