En giftig process

Ledare Artikeln publicerades

Fallet i Arbetsdomstolen kan bli skadlig för svensk förvaltningskultur.

Foto: FREDRIK PERSSON

Skandalen kring Transportstyrelsens stora läckor är ännu inte helt utredd. De inblandade myndigheterna må ha gjort de analyser och åtgärder som krävs men ansvarsfrågan är fortfarande inte helt genomlyst. Konstitutionsutskottet har ännu inte haft möjlighet att fråga ut regeringen om händelseförloppen.

Samtidigt har den som tagit på sig ansvaret för läckorna ändrat sig. Tidigare generaldirektören för Transportstyrelsen Maria Ågren har gått till arbetsdomstolen för att få rätt gentemot regeringen.

Ågren erkände sig skyldig till de olagliga avsteg från säkerhetsprotokoll som hon godkände som generaldirektör. Hon skrev på ett strafföreläggande vilket gjorde att hon slapp rättegång och kom undan med böter. Boten var mindre än två tredjedelar av hennes månadslön. Efter detta omplacerades hon till regeringskansliet vilket är praxis när en generaldirektör får sparken, där fick hon full lön i tre månader innan hon avskedades även från det jobbet.

Nu menar hon alltså att hon fick sparken på felaktiga grunder och borde få jobbet på regeringskansliet tillbaka samt ett skadestånd på 300 000 kronor. Ågren menar att hon är oskyldig till brotten och bara skrev på strafföreläggandet för att undvika medial uppmärksamhet. Hennes fackförbund, som driver fallet, menar att två tidigare domar gör att arbetsgivaren har samma beviskrav som vid brottmål.

Det är stötande att en person som orsakat så stora skador och risker för så många först lyckas undvika rättegång och sedan har mage att kräva sitt jobb tillbaka. Generaldirektörer agerar på en nivå i samhället där man kan förvänta sig ett inte obetydligt mått av rättskänsla. Det är ett underbetyg för svensk förvaltningskultur.

Det positiva är att saken i alla fall kommer prövas i Arbetsdomstolen. Det innebär att man kan göra en utredning om Ågrens ansvar för läckorna och i förlängningen en kvalificerad bedömning av vad hon skulle ha kunnat fällas för i en vanlig domstol.

Sannolikheten för att ett mål skall få löpa linan ut är dessvärre liten. Regeringen lär knappast vara intresserad av att en domstol skall rota i hur mycket man visste av Ågrens agerande. Det skulle mycket väl kunna visa sig att lagbrotten var väl förankrade på regeringskansliet eller hos ministrar.

Det troligaste är att parterna gör upp om en förlikning. Ågren får inte sitt arbete tillbaka men väl en ordentlig utbetalning och regeringen slipper frågor som skulle kunna bli pinsamma.

Det vore ett lågvattenmärke. Visst måste det finnas incitament för att locka kompetenta personer till viktiga poster inom förvaltningen men signalerna som skickas ut av detta är inte bra. Har man skrivit på ett strafföreläggande som gör att man slipper undan rättegång får man acceptera att man är skyldig oavsett om regeringen kastat en åt vargarna.

En sund förvaltningskultur måste innehålla att förtroende kan förbrukas och dessutom att chefer inte försöker krångla sig ur ansvar, särskilt inte när det gäller ansvar för lagöverträdelser.