En kris med uppehållstillstånd

Ledare Artikeln publicerades
Håller sig till sitt. Statsminister Stefan Löfven (S).
Foto:Maja Suslin/TT
Håller sig till sitt. Statsminister Stefan Löfven (S).

Flyktingkrisen är inte tillfällig, utan en del av en stor och långvarig folkvandring. Det kräver en omprövning av det svenska asylsystemet.

Den 17 september rapporterar Sydsvenskan om att organisationen ”Allt åt alla Malmö” kraftigt drar ned på frivilliginsatserna riktad mot flyktingar som kommer till Malmö central.

Våra resurser är slut, både vad gäller aktivister och ekonomiskt, förklarade en talesperson. Allt åt alla är en revolutionär autonom vänsterorganisation som verkar för att avskaffa klassamhället. Men även drömmare möts någon gång av verklighetens krassa omständigheter.

Pengarna tar slut, orken tryter.

I helgen rapporterade Sveriges television att engagemanget i flyktingkrisen har mattats av. Efter veckor av kampanjjournalistik, insamlingsgalor och ett växande opinionsstöd för flyktingmottagandet kommer vardagen tillbaka.

Dagens Nyheters politiske kommentator Ewa Stenberg gör en intressant notering i anslutning till reportern Karin Erikssons större intervju med statsminister Stefan Löfven (S) i söndagens upplaga. Hon skriver att Sveriges statsminister har en opinion som blivit allt mer positiv: ”Det gör att han har befolkningens öra. Men kan inte regeringen ordna bostäder, utbildning och sysselsättning riskerar den att svänga även här”.

Inget tyder på att regeringen kommer klara uppdraget. Det ser därför ut att vara en fråga om tid.

Även om statsministern börjat tala om migrationspolitikens två sidor, det vill säga även betona vikten av att avvisa asylsökande som fått avslag, står de politiska lösningarna inte proportion till utmaningen. Förutsättningarna på bostadsområdet är de sämsta tänkbara, för att ta ett exempel. Huvudförklaringen till att utbud inte mött efterfrågan på bostadsmarknaden är ett ransoneringssystem som uppfanns under andra världskriget och som hämmat investeringarna i framförallt hyresrätter ända sedan dess.

DN-intervjun är informativ för hur statsministern ser på sitt ledarskap. När det är oroligt och rörigt är det naturligtvis tryggt att luta sig mot något stabilt. I Stefan Löfvens fall är det den politik de rödgröna kommit överens om. ”Nu kör vi den politiken”, är budskapet.

Migrationsverket uppgav under en presskonferens i helgen att man behöver tusen nya boendeplatser per dag. I en akut fas behövs 10 000 platser i kommunerna. Evakueringsplatser ska tas in anspråk. Det kan handla om gymnastikhallar och stora salar som används i krislägen.

Migrationsminister Morgan Johansson (S) aviserade även att man tidigarelägger den så kallade anvisningslagen, som tvingar samtliga Sveriges kommuner att ta emot asylsökande.

”Det kommer bli svårare innan det blir bättre. Men vi kan klara det här som land”, sa Johansson.

Att krisen är akut betyder inte att den är kortvarig. 10 000 platser i dag löser problemen i en och en halv vecka. Blir det en ny presskonferens då?

Liberala Expressens politiske chefredaktör Anna Dahlberg gör i en ledare (2015-10-03) upp med den tankefigur som gör gällande att dagens flyktingkris skulle vara en tillfällig topp orsakad av det fasansfulla kriget i Syrien. En femtedel av alla asylsökare inom EU är syrier. I Sverige är motsvarande siffra 35 procent.

Även om kriget i Syrien tog slut i dag skulle asyltrycket fortsatt vara mycket högt. Som den brittiske utvecklingsekonomen Paul Collier förutspått kommer gapet mellan fattiga och rika länder inte att minska i en sådan takt att migration blir mindre attraktivt. Tvärtom kan vi bevittna en paradox. När ekonomin förbättras i fattiga länder har fler råd att lämna sina hem.

Vad som lyser med sin frånvaro i den svenska debatten är en diskussion om framtidens asylsystem för att möta folkvandringstidens stora utmaningar. De senaste 30 åren har Sverige beviljat uppehållstillstånd för närmare två miljoner människor. Av dessa faller några få procent under FN:s flyktingkonvention. Vi har i Sverige regler som enbart finns i den svenska utlänningslagen och som saknar motsvarighet i internationella konventioner och EU-rätten. Det finns inga hinder att förändra det svenska regelverket i mer restriktiv riktning.

Om inte statsministern överger sin trygga zon och om inte Alliansens partier öppnar upp för samarbete kring nya asylregler finns det snart inga gymnastikhallar kvar. Nu handlar det inte längre bara om kostnader för utanförskap och integration, utan om ett samhälle på väg in i en institutionell kollaps.

De hjältar som varje dag kämpar för att upprätthålla en viss kvalitet i sina verksamheter; läraren, socialsekreteraren, migrationshandläggaren, polisen, arbetsförmedlaren kommer att prövas ännu hårdare under en lång tid framöver även om asyltrycket minskar.

Prognosen för sjukskrivningar har redan skrivits upp, det talas om en fördubbling inom några år och det är främst offentliganställda som faller ifrån.

Allt åt alla har visat oss en sak. Det finns gränser för civilsamhället. Nu testas var gränsen går för myndighets- och kommunanställda i välfärdslandet Sverige.