En kristdemokratisk lektion i....

Det var ju väntat att det skulle bli bråk om det försörjningskrav för familjeåterförening som kristdemokraternas partistyrelse förordar inför partiets riksting nu i helgen. Det var också väntat att kritikerna skulle försöka vinna debatten genom att skapa ett emotionellt tryck. Men den moraliska överhettning som mötte läsaren av Dagens Nyheters debattsida i onsdags var ändå överrumplande.

Ledare • Publicerad 7 november 2019

Detta är en ledare som uttrycker Smålandspostens politiska linje: för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande. Tidningens politiska etikett är moderat.

”Har du någon gång tappat bort ditt barn i en folksamling?”, inleder elva namnkunniga partimedlemmar. Då förnimmer man en ”skräck som växer för varje minut” och därefter är läsaren förflyttad till ett drama i vilket ett valfritt syriskt eller afghanskt barn har slitits från sina föräldrars famn och hamnat på andra sidan jorden, i Sverige.

Den som inte förmår leva sig in i båda dessa scenarier och känna vad som är rätt borde förstås skämmas. Eller så har man inte förstått det där med ”allas inneboende värde” eller innebörden av principprogrammet.

Annons

Men principer är något som måste prövas mot verkligheten och alla dess målkonflikter. Att Sverige har ett system som har uppmuntrat unga män att resa hit och uppge falsk ålder är en sådan verklighet. Eller att det finns en gräns för hur många asylanter det svenska välfärdssystemet mäktar med. Eller att det sällan är fråga om någon som ”tappat bort” sitt barn utan om ett regelverk som bidrar till familjesplittring, inte minst som det uppmuntrar till så kallade ankarbarn.

De elva vidrör faktiskt ett uns av detta. De skriver att ”vi blundar inte för att det kan förekomma men det finns inget stöd för att det skulle vara det vanligaste motivet.”

Men om det nu fanns belägg för att tjugo procent var ankarbarn? Fyrtio? Sextio? Nittio? Om enbart tio eller fem eller en procent vid beaktande fanns vara ”riktiga” fall, skulle debattörerna då vara av en annan ståndpunkt? Sett till deras faktiska argumentation är svaret entydigt nej. Konsekvens är en helt frånvarande faktor i deras sätt att resonera. Därmed gör man ideologi till allt och politik till intet.

Men har man nu sonika bestämt sig för att hålla för öronen inför sådant där, så finns åtminstone en annan aspekt som till äventyrs kan intressera: Anledningen till att de elva över huvud taget har sina positioner i riksdag och andra fora är att Kristdemokraterna gått bra i senaste valet. Och anledningen till att Kristdemokraterna gått bra i senaste valet är att partiet rört sig mot verkligheten i migrationsfrågan. Väljarna har fått förtroende för den politik man har aviserat. Men den utvecklingen vill debattörerna rulla tillbaka.

De sågar alltså inte bara av sin egen gren utan den som alla deras partivänner sitter på.

Det vore klädsamt om det där i alla fall erkändes högt. Att de anser att de där opinionshänsynen på vars grund deras egna plattformar vilar inte är värda försakelsen av de principer de ställer upp. Att de medger att det finns ett val mellan deras uttolkning av partidoktrinen och partiets existens i offentligheten, och att de anser att man bör välja det förra.

Men det läggs inte fram så utan förutsätts som en självklarhet att partiet ändå kommer att flyta fram på något sätt. Det är antingen ett ohederligt antagande eller ett vittnesbörd om häpnadsväckande politisk aningslöshet.

Över hela den här ansatsen vilar attityden vars motsats är ödmjukhet.