En nonchalant invandringspolitik

Ledare

Brev till läsarna. Invandring. En migrationspolitik som välkomnar invandrare till ett permanent utanförskap är varken moraliskt eller politiskt eftersträvansvärd, skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö i det första av tre brev till Smålandspostens läsare.

Artikeln publicerades 16 januari 2014.



Svensk invandringspolitik lider av två legitimitetsproblem. När invandringen beskrivs i övergripande abstrakta termer, som summan av alla de människor som av olika skäl invandrar till Sverige, anses invandringspolitiken av en stor del av väljarna vara alltför generös. När invandringen däremot betraktas i sina enskildheter är det de restriktiva besluten som är impopulära. Få sluter upp bakom migrationsverket när de vill avvisa sjuka åldringar eller barn i familjer utan giltiga asylskäl.


Det är bekymmersamt att det saknas enighet gällande på vilka grunder som människor har rätt att invandra till Sverige. Här bär svenska politiker ett tungt ansvar. En bidragande orsak till legitimitetsproblemen är nämligen bristfällig opinionsbildning till stöd för de invandringspolitiska vägval som gjorts. Det vi ser nu, i form av växande stöd för populistisk invandringsfientlighet och spridning av myter om ”mörkläggning” av invandring, är en direkt konsekvens av ett dåligt politiskt grundarbete. Även bra beslut behöver nämligen förankras. Det är svårt att finna exempel på andra beslut med stor inverkan på Sveriges utveckling som behandlats lika nonchalant av partierna. 


Invandringen till Sverige är och bör vara reglerad. Men hur? Det är anmärkningsvärt svårt att i floden av vaga resonemang om invandringens volymer, dagdrömmar om fri invandring och moraliska förmaningar om antirasism hitta ideologiskt motiverade gränsdragningar. Låt mig därför ge några förslag.
För det första bör alla som kan försörja sig i Sverige ha rätt att vistas här. Varken staten eller facken bör ha rätt att avvisa en arbetstagare som är överens med en arbetsgivare. Likaså bör man ha rätt att hålla samman sin familj genom att ta hit en anhörig, förutsatt att försörjningen garanteras.
För det andra bör den som är i behov av skydd ha rätt att stanna i Sverige, oavsett förmågan att försörja sig. Det är helt enkelt inhumant att skicka tillbaka människor till krig eller förföljelse.


Spelar då inte volymen på invandringen någon roll? Jo. Kombinationen av rekordstor invandring, invandrartäta områden som på många sätt är avskurna från majoritetssamhället och en dåligt förankrad invandringspolitik är olycklig. 
Förutsättningen för en generös migrationspolitik är nämligen att de flesta av de som kommer hit också kan integreras. En migrationspolitik som välkomnar invandrare till ett permanent utanförskap är varken moraliskt eller politiskt eftersträvansvärd.


Slutsatsen? Det här handlar om delikata avvägningar. För att de principer jag formulerar ska kunna förverkligas krävs ett omfattande politiskt reformarbete som utan tvekan kommer väcka stort motstånd. Redan idag försvåras integrationen av strukturer på bostads- och arbetsmarknaden. Ska Sverige fortsätta vara ett land som välkomnar de som vill och behöver komma är reformer helt nödvändiga. Men dessa reformer måste föregås av ett avsevärt bättre opinionsbildande arbete än det som föregick de invandringspolitiska vägvalen.

Andreas Johansson Heinö är statsvetare och arbetar som Senior Fellow vid tankesmedjan Timbro