En odramatisk avgång

Ledare Artikeln publicerades

Efter elva år lämnar Göran Hägglund över partiledarskapet i Kristdemokraterna, ja till vem?

Det sägs, lite elakt, att Göran Hägglunds största bedrift är att ha hållit sitt parti över fyraprocentsspärren. Men faktum är att han lämnar efter sig en rad reformer som gjort stora avtryck i Sverige. Den avskaffade fastighetsskatten hade aldrig blivit av om inte Hägglund vägrat släppa frågan. Inom Moderaterna fanns ett motstånd mot att ta bort den stabila skattebasen (det gör det än i dag), och utan trycket från KD hade den troligen blivit kvar. Det var också med kömiljarden landstingen lyckades minska väntetiderna inom vården. I stället för att fortsätta pumpa in pengar i verksamheter som missköts skapade Hägglund i stället ett bonussystem för de regionala parlament som visade på resultat. I sin helhet, med sina brister, har upplägget fungerat förvånansvärt bra.

Valfriheten för patienter och barnfamiljer har ökat samtidigt som Kristdemokraterna stått i vägen för ökad kvotering inom föräldraförsäkringen. Med begränsad framgång sökte han också utmana och avklä de kulturradikaler och postmodernister som dominerar stora delar av det offentliga samtalet genom att lansera begreppet Verklighetens folk. Analysen och kritiken höll. Men bristen på alternativa svar gav ofta intryck av att han var ute på hal is.
När han nu lämnar över partiledarskapet har han lyckats förnya och skapa förväntningar inom det migrations- och integrationspolitiska området. Bakom ligger såväl självrannsakan som de reella utmaningar Sverige står inför med en snabbt ökande asylinvandring. Det bäddar också för en opinionsmässig uppgång, som inte minst förstärks av att Moderaterna håller fast vid den radikala och liberala kursändring i invandringspolitiken som inleddes under 2000-talet.
Namnspekulationerna är redan igång. Och i riksdagsgruppen finns två namn med kompetens för uppgiften, Emma Henriksson med gruppledarerfarenhet och Jakob Forssmed, som varit statssekreterare i det innersta av alla förhandlingsrum – samordningskansliet. Båda är dock för allmänheten relativt okända.

Tänker partiet bredare torde Europaparlamentarikern Lars Adaktusson vara den hetaste kandidaten. Ett etablerat namn kan till stor del väga upp frånvaron i riksdagens partiledardebatter. Han styrka finns i det utrikespolitiska engagemanget, men också i tydliga ställningstaganden som rör vår egen säkerhet. När andra partier inom borgerligheten betraktar hemkomna jihadister som offer i behov av praktikplatser och terapi efterlyser i stället Adaktusson möjligheten att beslagta pass och återkalla medborgarskap för terrormisstänkta. Han säkrade också en plats i EU-parlamentet, trots att partiet bedömdes som uträknat, vilket visar att han har mobiliseringskraft. På listan finns också Stefan Attefall, som hamnade utanför riksdagen, men som med ministererfarenhet och bred förankring i partiet kommer att finnas med i samtalen. Ett ytterligare namn är Ebba Busch Thor, som dock inte har sin bas i partiets huvudfåra, men med potential att bryta med partiets seniora profil.
Partiledaravgången kommer i rätt tid. Den är också odramatisk. Konflikterna inom partiet, efter partiledarstriden mellan Göran Hägglund och Mats Odell, befinner sig på en låg nivå. En efterträdare kommer också att ha god tid på sig att forma en ny agenda inför valet 2018.