Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 17 maj 2012
Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
torsdag 17 maj 2012
Ledare 2008-11-18 | Uppdaterad 2008-11-17
I dag kan man effektivt lindra såväl smärta och ångest när döden väntar runt hörnet. Det är ett tillvägagångssätt som ligger i linje med en livsuppehållande filosofi inom sjukvården. Men det finns också andra uppfattningar, där döden ses som en lösning. Som något man aktivt bör tvinga fram.
På egen begäran, sägs det. Ingen ska tvinga fram ett sådant beslut. Men säg det till en person som i ett sjukdomstillstånd inte är beredd att avsluta sitt fysiska lidande för egen del, men väl det psykiska för sina anhöriga.
Den som sett Statens medicinsk-etiska råd som en garant mot en utveckling där vi får dödskliniker har i dagarna haft anledning att bli besviken. Rådet har överlämnat en skrivelse till regeringen om avgöranden i livets slutskede med förslag om att svårt sjuka patienter ska kunna få läkemedel utskrivet av sin läkare i syfte att avsluta livet, en slags självhjälp till andra sidan.
Statens medicinsk-etiska råd är ett av regeringen tillsatt organ som har till uppgift att belysa medicinsk-etiska frågor ur ett övergripande samhällsperspektiv. Det har funnits i över tjugo år och har tre uppgifter. Rådet ska fungera som en "överremissinstans", hålla "utkik" mot forskningsområdet och att vara "brobyggare" mellan forskare och beslutsfattare. Rådet fick nyligen hård kritik för att vara en sluten instans, där avgörande beslut fattas utan demokratisk diskussion.
Med tiden har rådet fått en status som tung instans, för att inte säga vägledande. Därför är det något anmärkningsvärt att rådet valt att låta Barbro Westerholm med en så tydlig politisk agenda i frågan om dödshjälp leda en arbetsgrupp om detsamma. Resultatet var tämligen givet från början. Som folkpartistisk riksdagsledamot har Barbro Westerholm väckt förslag om dödshjälp, senast i år under motionsrubriken ”Självbestämmande i livets slutskede”. Som med alla etiska ställningstagande vilar även detta på värderingar. I detta fall har Barbro Westerholms egna fått ett starkt genomslag inom medicinsk-etiska rådet, sågot som kan vägas mot hennes eget partis uttalat negativa inställning till aktiv dödshjälp. Så avgör ändå en politiker med ytterlighetsuppfattningar, även inom sitt eget parti, en tung inlaga från ett av regeringen utsett organ med uppdrag att vara ”överremissinstans”.
September 1999 fick min mor dödshjälp av sin husläkare. Tre veckor innan den "planerade döden" flyttade jag in hos mina föräldrar för att kunna vara med och hjälpa till. Och så var dagen där, den 27 september, för 9 år sedan, då något planerat men ändå ofattbart skulle hända. Det har tagit mig lång tid att bearbeta händelsen. Men min mor ville det, det var hennes önskan och hon ville för egen del.
När Marcus då skriver i ledaren i Smålandsposten 2008-11-18
"På egen begäran, sägs det. Ingen ska tvinga fram ett sådant beslut. Men säg det till en person som i ett sjukdomstillstånd inte är beredd att avsluta sitt fysiska lidande för egen del, men väl det psykiska för sina anhöriga."
kan han säkert ha rätt men endast i vissa fall. Men i vårt fall t.ex., då min mor ville sluta sitt liv på ett värdigt sätt, stämmer Marcus påstående absolut inte!
Därför är det inte bara journalister, specialistfolk, politiker och andra som tror sig besitta kunskaper om detta fenomen som borde få ordet. Var är den lilla människan som har sin egen erfarenhet av vad aktiv dödshjälp innebär? Den har mycket att berätta. Den känner till små detaljer av oerhörd vikt för den som lämnar livet och inte minst för dem som blir kvar med upplevelsen. Jag vet och jag har mycket att berätta för jag var med när det hände min egen och käraste mor. Födseln, som en av de två viktigaste händelserna i en människans liv är omringad av mycket vård, omsorg och förståelse. Vi tar födseln verkligen på alvar. Den andra viktigaste händelsen dock, döden, där tar vi hur lättsinnigt som helst ställning till frågor om hur människan som står i tur att möta döden, bör tänka, agera och förhålla sig för att inte ställa till det utan för att tillfredsställa sin omgivning. Det skall vara tvärtom.
Egentligen borde politikerna som funderar över och arbetar med frågan om man skall eller inte skall tillåta dödshjälp ta "vanliga människor" som har egna erfarenheter, till hjälp för att komma ner från den opersonliga teoretiska nivån till nivån där verkligheten finns. För hur upplever patienten och de anhöriga förberedelserna till dödshjälpen? Vilken hjälp fick man innan det avgörande ögonblicket var där? Vad gjordes fel när läkaren lekte döden? Hur värdigt gick det till? Och hur bearbetar de anhöriga händelsen i sitt fortsatta liv. Aspekterna är många, men inte dem som har varit med om "det praktiska".
Jan Augustin
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (46 ST.)
ANNONSERA
© SMÅLANDSPOSTEN. Allt material på smp.se är skyddat enligt upphovsrättslagen.
