En rättad läroplan

Ledare Artikeln publicerades

Att den förra läroplanen från 1994 var luddig och lämnade stort utrymme åt tolkningar i fråga om innehåll och kunskapskrav kan ses i ljuset av att skolan några år tidigare kommunaliserats. Det låg i tiden att det lokala inflytandet skulle vara starkt.

Så fanns också en ideologisk botten kopplad till friskolereformen. Läroplanen signalerade att enhetsskolans era var över och valfrihetens påbörjad. Fram växte istället en diskussion om minsta gemensamma nämnare inom den nya bredare ramen. Det icke-artikulerade formulerades i en värdegrund där den kristna etiken och västerländska humanismen stadfästes.

När denna läroplan nu ersätts av en ny (Lgr11) kan också den sättas in i ett sammanhang. Krav öppna för tolkningar och otydliga mål resulterade i att tillämpningen av betygssättning och mätning av kunskaper skiljde sig från skola till skola. Så ingick också i valfrihetspaketet att kunna välja en skola där högre betyg följde med på köpet. Inte sällan är det friskolorna som fått klä skott för kritiken, men de kommunala skolorna har inte varit sämre. Skillnaderna är inte främst en produkt av mångfalden i skolväsendet, utan en läroplan med suddigt innehåll.

Det rättas nu till. Respektive ämne får ett centralt innehåll, kunskapskraven halveras och blir samtidigt tydligare. Mätning och utvärdering görs istället för i årskurs fem och nio i årskurserna tre, sex och nio. Den tidigare stadieindelningen, i låg, mellan och hög, blir i praktiken återinförd.

När 1994 års läroplan las fram handlade debatten om formuleringen kristen etik medan den västerländska humanismen knappast provocerade någon. Nu ska man skilja mellan värdegrund och kursplan, även om den förra omsluter den senare. Det västerländska fick dock i Skolverkets förslag stryka på foten i ämnet religionskunskap. Där skulle de fem stora världsreligionerna jämställas med varandra; buddhism, hinduism, islam, judendom och kristendom. Mot det har regeringen haft invändningar. Kristendomen får behålla sin särställning, vilket inte är märkligare än att historieundervisningen domineras av just den svenska historien – som paradoxalt nog initialt fick överdrivet stor betydelse. Fördjupning i nutid blev i en mening snävt nationalistisk. Arvet från Aten, Rom och Jerusalem ersattes med arvet från 800-talets vikingar.

Vår historia hänger ihop med andra länders. Ingen kultur är isolerad från andra. Just därför är det skrämmande är att det ens förs en debatt om att radera den kristna kulturarvet i undervisningen. Det är inte konfessionell undervisning i religion det är frågan om, utan undervisning om den religion som särskilt präglat vår kultur. Utan nycklar till den egna kulturella identiteten lämnas elever oförberedda att möta andra. Och vet vi inte var vi kommer ifrån, så vet vi inte heller vart vi är på väg.