Kontakt: 0470-77 05 00 kundcenter@smp.se
Nyhetstips: 0470-77 06 07 nyheter@smp.se
Ledare 2009-01-15 | Uppdaterad 2009-01-14
Inför gårdagens partiledardebatt i Riksdagen löd frågan: I vilken mån hade oppositionen som "enats" om ett gemensamt regeringsalternativ under den turbulenta hösten diskuterat sig samman?
I går var det ju den första debatten i riksdagen sedan förutsättningarna i svensk politik förändrats, sedan det blev klart att socialdemokraterna inte länge söker ett eget mandat i valet 2010.
Svaret kom tämligen snabbt: På morgonen i Dagens Nyheter skriver de borgerliga partiledarna under en gemensam debattartikel. På andra sidan i DN finns en debattartikel från socialdemokraterna, som inte är undertecknad av vänstern eller miljöpartiet.
Oppositionen ter sig fortfarande som varande ett löst sammansatt nätverk. Man arbetar oberoende av varandra. Socialdemokraternas Mona Sahlin talar balanserat om konflikten i Mellanöstern, medan Lars Ohly lägger sin kraft på att ensidigt kritisera Israel och framför allt regeringens agerande i fråga. Ingenting sades om alla de frågor som det råder oenighet om, skatter, kärnkraft och utrikespolitik. Oppositionen framstår som enig när endast när det gäller att kritisera ministären, inte annars.
Slående är också hur Mona Sahlin än en gång gör en ompositionering. Tiden som partiordförande inleddes med tystnad sedan med en partiell förnyelse av den socialdemokratiska skol- och skattepolitiken. Om Lars Ohly bedriver plakatpolitik driver Mona Sahlin numera en paketpolitik, med ständigt nya och dyra stimulansförslag på oklart antal miljarder. Det är som att Ohly vill rycka åt sig initiativet i utrikespolitiken, medan socialdemokraterna passar på att lägga fram åtgärdsförslag för att binda upp vänstern och miljöpartiet. Det är som inför en fredsförhandling, det gäller att ha så starka positioner som möjligt. Regeringsalternativet blev således inte på något sätt tydligare under gårdagens debatt. Tvärtom måste även Mona Sahlin bli mer och mer oroad över konstellationen. Ett tag fick Sahlin försvara att Lars Ohly inte var med i det röd-gröna laget. Nu måste hon ägna sig åt att försvara att han är med.
Intressant är hur Sahlin hoppar mellan rollen som statsministerkandidat och som torgmötestalare. Från vilken planet kommer Reinfeldt? frågade hon igår. Hur hade det låtit om Reinfeldt ställt frågan till Sahlin? Frågan är om denna tillgjorda folklighet verkligen går hem i stugorna, som det lite föraktfullt brukar heta.
Notabelt var även i vilken liten grad alliansens partiledare lyfte fram sina respektive profilfrågor. De lade istället all kraft på att försvara regeringens ekonomiska politik vid sidan av Gazadiskussionen. Alliansen är oerhört stark, medan tre av fyrpartiregeringens partier ter sig försvagade. Centern som profilerat sig som ett modernt storstadsliberalt parti har svårt att få politisk utdelning, annat än i frågor som inte förknippas med Stureplanscentern (fiske, jordbruk etc). Folkpartiet blir mer ett (medel)klass än idéparti. Kristdemokraterna söker med ljus och lykta efter egna frågor. Det är moderaterna som förknippas med regeringens framgångsrika reformer, som jobbskatteavdraget. Men alliansens svaghet är inte som vad beträffar den röd-röd-gröna trion inte samarbetet utan möjligheten till enskild profilering av partiernas politik.
Med tanke på huggsexan inom den etablerade alliansregeringen så vore det konstigt om oppositionen redan ett par år innan valet skulle ha sitt alternativ klart. Hur ska man kunna presentera en ekonomisk politik för nästa mandatperiod när man inte förrän om ett år vet riktigt hur illa alliansen har ställt till det och vilka insatser som krävs för att återställa ordningen. Att alliansen fortfarande fungerar beror på att det mobbade kd hukar och tar emot sparkar och slag från de andra i stället för att hävda sin politik.



LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (37 ST.)
ANNONSERA